När chefen blir mobbad
Det händer ibland när jag sitter i ett samtal med en chef, mitt i ett pågående ärende om kränkande särbehandling, att chefen plötsligt tystnar. Personen skruvar lite på sig, tvekar, och säger något i stil med:
“Men… jag är ju chef. Jag kanske bara får ta det här? Det ingår väl på något sätt?”
Och varje gång gör det lite ont att höra. För det är en föreställning som lever kvar i många organisationer; att chefer på något sätt är bättre rustade, att deras roll automatiskt gör dem tåligare.
Men forskning visar något helt annat: första linjens chefer, alltså de som står närmast medarbetarna, är en av de mest utsatta grupperna på arbetsplatsen när det gäller mobbning och kränkande beteenden. Särskilt när deras egen chef är frånvarande eller passiv.
Mellan ansvar uppifrån och krav underifrån
När jag lyssnar på utsatta chefer är det ofta samma mönster som återkommer. De beskriver känslan av att stå mitt i korselden. Å ena sidan ska de implementera och stå för beslut de inte alltid fått vara med och påverka. Å andra sidan möter de och ska hantera medarbetarnas frustration över just dessa beslut.
Det är en roll som är både utsatt och ensam. Utan en närvarande chef ovanför är det en roll som lätt blir oskyddad.
“Det här är ju mitt jobb” – en farlig tanke
Det allra svåraste, tror jag, är skammen. Skammen över att som chef ens tänka tanken: “Jag blir mobbad.”
Flera utsatta chefer som jag mött har sagt att de knappt vågat formulera det ens inför sig själva. Det strider mot rollen, mot självbilden och mot förväntningarna.
Men människan i rollen då? Den som möts av nedlåtande kommentarer, av baktalande, lågintensiva sabotage eller öppna ifrågasättanden. Den som straffas för beslut som kommer uppifrån, trots att hen själv saknar mandat att ändra dem.
Roll och person är inte samma sak men vi glömmer lätt det, särskilt när vi pratar om chefer.
Att säga detta betyder förstås inte att chefer ska stå över kritik eller aldrig bli ifrågasatta. Tvärtom är öppen dialog, synpunkter och konstruktiv feedback från medarbetare en nödvändig del av ett fungerande ledarskap. Men det är avgörande att skilja på saklig kritik och kränkande beteenden. Att ställa frågor, uttrycka missnöje eller utmana beslut är inte samma sak som att systematiskt underminera, förlöjliga eller isolera en chef. När gränsen passeras handlar det inte längre om dialog eller delaktighet utan om utsatthet. Den gränsen gäller oavsett vilken roll man har i organisationen.
När frånvaron uppåt skapar utsatthet nedåt
Forskningen visar tydligt att det farligaste för arbetsklimatet är en passiv, frånvarande chef. En ledare som inte tar ansvar, inte kommunicerar och inte kliver in när konflikter uppstår.
För den underställda chefen innebär en sådan frånvaro att hen står ensam när stormen blåser. Ingen att bolla med, ingen som tar emot frustration från organisationen, ingen som ger tydlighet när förväntningarna drar åt olika håll.
Och ensamhet är en dålig arbetsmiljö - även för chefer.
Så hur skyddar vi de som leder?
Det börjar med att vi vågar säga det högt: Chefer kan också utsättas för mobbning.
Det betyder inte att de är dåliga chefer, svaga personer eller inte tål press. Det betyder bara att de är människor i en roll med höga förväntningar, ofta utan samma stöd som andra i organisationen.
För att minska risken behöver vi:
Tydlig och närvarande ledning. Chefer ska inte behöva gissa vad som förväntas av dem eller stå ensamma i stormar.
Rutiner som inkluderar alla. Stöd för kränkande särbehandling måste omfatta även chefer inte bara medarbetare.
En kultur där det är tillåtet att be om hjälp. Även i ledarskap. Kanske särskilt i ledarskap.
Att våga ta plats även som utsatt chef
Den kanske viktigaste insikten jag hoppas att fler chefer får är denna:
Ingen roll på en arbetsplats innebär att du måste tåla att bli dåligt behandlad.
Inte din, inte någon annans.
Jag skulle vilja säga till de chefer jag träffar som är utsatta för mobbning eller kränkande särbehandling; “Du är inte ensam. Och det här är inte en del av jobbet”
Kanske är det just där arbetet mot mobbning börjar - i att vi ger även chefer tillåtelse att vara människor.