Ödsligast i världen är den ovälkomnes hej

”Ödsligast i världen är den ovälkomnes hej”.

Så inleds ett stycke i Horace Engdals tankebok Cigaretten efteråt. Vi har nog alla varit med om det, utsattheten, där ett försök till kontakt förblir hängande i luften och ögonen rådlöst söker efter en annan blick som vill mötas. Upplevelsen av att vara ensam på arbetsplatsen är tyvärr vanlig. Ny amerikansk forskning visar att endast 39% av alla medarbetare starkt håller med om påståendet att någon på jobbet bryr sig om dem som person. 30% känner sig ”osynliga” och 27% ”ignorerade”.

Vad gör det med en människa?

Att stå utanför gemenskap skapar existentiell stress. Det är känslor av att vara oönskad, utbytbar och i underläge. Förutom att det är tragiskt så är det dyrt när medarbetare väljer att lämna organisationen eller underpresterar för att de inte trivs. Allt det vill vi så klart stävja.

Ett alternativ till den icke valda ensamheten är öronens, blickens och leendets kamratskap. Det är observationens kamratskap, att ta sig tid att blicka ut och se vad som händer. Vad gör min kollega just nu? Hur verkar hon må? Vad tycker hon om? Det är att ta sig tid att ställa en fråga man genuint vill ha svar på. Vad är roligt just nu i ditt projekt? Kan jag ge dig ett handtag? Hur är det med barnen? Det är att dra lite på smilbanden och möta blicken i ett tyst samförstånd.

Källor:

Z. Mercurio (Maj, 2025). Great Leaders Make People Feel Noticed. Harvard Business Review