Att förhålla oss till auktoritet – vår egen eller andras
Ungefär ett år efter pandemins utbrott började jag lägga märke till att allt fler medarbetare och chefer som vände sig till mig i min roll som organisationspsykolog ville ha hjälp med ett specifikt dilemma. Ett dilemma som inte alls varit lika vanligt förekommande, eller åtminstone inte så påträngande så att man i den här utsträckningen sökt stöd av mig tidigare. Det man nu ville ha hjälp med var samarbetssvårigheter mellan chefer och deras underställda chefer, eller chefer och deras underställda medarbetare. Plötsligt verkade ovanligt många konflikter mellan olika hierarkiska nivåer uppstå. Varför då, har jag funderat över sedan dess?
Hantera utmaningar i relation till auktoritet
Inom systemteori beskriver man hur vi alla behöver hantera våra utmaningar i relation till auktoritet, det vill säga hur vi tenderar att reagera när vi skall förhålla oss till auktoriteter eller själv agera i rollen som auktoritet och när det samarbetet inte är enkelt. Alla kan vi nog känna igen oss i hur vi i relation med en del av våra chefer har haft ett givande och relativt friktionsfritt samarbete, medan vi med andra har haft svårt att förstå varandra och dra åt samma håll. Det förklarar vi ofta med att chefen inte var en bra chef, eller att personkemin inte var rätt – chefen var inte en bra chef för just mig. Och så kan det förstås vara ibland, men utmanade samarbeten rymmer, som regel, mycket mer intressant information än så. Att brottas med auktoritetsfrågor gör vi förstås inte för jämnan, men när vi gör det så är de vanligaste auktoritetsfrågorna, enligt systemteori, att vi reagerar på auktoriteten/vår chef genom att antingen bli överdrivet medgörlig och köra över våra egna behov och perspektiv, eller bli överdrivet utmanande och ta strid lite för ofta eller lite för häftigt. I det första fallet blir förlusten för oss själva ofta att vi inte får våra behov tillgodosedda, och förlusten för verksamheten att vi inte med kraft kan driva frågor som är viktiga men som kanske bara min roll har spaning på ur sitt unika perspektiv. I det andra fallet blir förlusten för oss själva ofta att vi blir betraktade som problemet, den som jämt bråkar, och förlusten för verksamheten blir att alla dessa konflikter stör samarbeten både med den vi har konflikt med och med de som blir åskådare, på bekostnad av vad vi är där för att åstadkomma tillsammans. I båda fallen tappar verksamheten viktig information och energi som skulle kunnat användas för att skapa resultat. Alla förlorar, även om vi i stunden kanske inte kan se det.
Auktoritetsutmaningar i samband med pandemin
Varför ökar auktoritetsutmaningarna i samband med och i efterdyningarna av pandemin? Det har jag (ännu) inte svar på. Det kan ha att göra med paradigmskiftet som pågått ett tag nu, där ett tidigare rätt ensidigt fokus på ledarskap allt mer skiftar till ett ökat fokus på och bemyndigande av medarbetare. Allt fler organisationer väljer till exempel att i medarbetarprogram utbilda medarbetare i samma teorier och träna medarbetare i samma verktyg som historiskt varit reserverade för ledare. Begrepp som medledarskap och självledarskap används allt oftare. Kanske har den rörelsen i många organisationer fått draghjälp och accelererat av pandemins hemarbete och ökade självständighet?
När vi blir ”auktoritetstriggade”
Så vad kan vi göra när vi misstänker att vi är ”auktoritetstriggade”? Till exempel när vi blir arga och inte förmår nyttja den ilskan till sund självhävdelse, utan i stället hamnar i en låsning med chefen? Affekterade argumentationer bidrar oftare till fortsatt låsning än till lösning, även om en riktigt god ledare kanske kan hantera och bemöta oss klokt. Eller när vi förminskar eller klandrar oss själva och kör över våra gränser till förmån för chefens och organisationens behov, vilket inte sällan ligger till grund för utmattning och/eller bristande motivation för jobbet. Idealtillståndet, som de allra flesta av oss behöver jobba en del på att få till, är att sätta gränser eller driva svåra sakfrågor men med bibehållen relation och hyfsat vänlig samtalston. Att börja lägga märke till när det inträffar, de tillfällen eller relationer där vi brottas med auktoritetsutmaningar, är ett bra första steg. Därefter brukar en stor dos självmedkänsla vara hjälpsamt. Att testa att göra någonting, tillräckligt litet för att vara genomförbart, annorlunda är ett bra tredje steg. Att förhålla oss till auktoritet, vår egen eller andras, är ett grundläggande tema och en livsuppgift för oss alla. Ibland är det mer utmanande än annars, men varje gång temat aktualiseras så har vi en chans att lära oss någonting nytt om oss själva, och ibland också om andra.