En dåres försvarstal för den ovälkomna eftertanken
I filmen Wag the dog, från 1997, försöker den amerikanska regeringen flytta fokus från en skandal i Vita huset till ett påhittat krig i Albanien. Tanken är att väljarna i det stundande amerikanska valet ska uppfatta regeringen som stark och handlingskraftig, istället för att den blivande presidenten skall drabbas av negativ publicitet. I dagens intensiva informationssamhälle är det lätt att känna att någon spin-doktor har skruvat upp tempot och intensiteten på all kommunikation, så att vi inte ska hinna stanna upp och fundera på vilken information som inte når fram till den offentliga samhällsdiskussionen.
Vad är viktigt att lyfta fram?
På individnivå är det på ett liknande vis svårt att tysta bruset från omvärlden tillräckligt för att jag ska hinna lyssna till det som uttrycks i lägre tonläge, på ett långsammare sätt, eller det som inte uttrycks, men som borde uttryckas. Jag behöver då fundera över vad jag själv menar är viktigt nog att tillhöra kategorien “detta borde lyftas fram”? Vilka är mina kriterier för att ”ta mig ton” och föra upp en ny diskussion i ljuset? För att kunna svara på vilka kriterier jag har, behöver jag veta vad min bedömning av vad som är viktigt är, och därefter försöka motivera varför det är viktigt. Här börjar flera av oss knäa. Inte nog med att vi ska förhålla oss till mediabruset, vi ska också lägga det åt sidan, hitta en egen kompassriktning och motivera våra ställningstaganden. Inte konstigt att så många av oss ger upp och låter samhällsdiskursen flöda ofiltrerat.
På gruppnivå ökar komplexiteten än mer. Medlemmarna i en ledningsgrupp kanske alla är kloka personer, men att alla skulle ta gemensamt ansvar för att stanna upp och fundera på vad vi inte gör, det är ovanligt även i ledningsgrupper. Ofta har ledningsgrupper en eller ett par personer som håller denna röst, och de för med jämna mellanrum fram att vi måste lyfta perspektiven, och att vi behöver samordnat förhålla oss till korta och långa perspektiv. Om dessa personer har hög status, eller om gruppen har hög tilltro till varandra och en mogen gruppdynamik, då kan helhetsperspektiven få större utrymme. Allt för ofta bemöts dock ett avvikande och mer långtgående perspektiv direkt av en invändning, eller kanske ett förslag om att vi i stället borde prata om de frågorna vid strategidagarna nästa år.
Samtalet om kommande års utvecklingsbudget i en ledningsgrupp får här tjäna som belysande exempel. Några av ledningsgruppsmedlemmarna i vårt exempel blir stolta och nöjda över att vi äntligen pratar om utvecklingsbudgeten och inte bara tar de löpande produktionsfrågorna. Några andra irriterar sig på att det är en viss person som lyft in frågan, eftersom han ständigt “roffar åt sig” en större del av utvecklingsbudgeten. Somliga gruppmedlemmar tycker att han drar en lång vals om hur viktig hans avdelning är, för att möjliggöra framtida konkurrensfördelar. Här finns nu en möjlighet för gruppen att välja väg. De kan välja att stanna upp och tillsammans prioritera om gruppen bör fortsätta prata om utvecklingsbudgeten, eller om gruppen istället ska tala om när vi ska prioritera produktionsfrågor över utvecklingsfrågor, eller hur vi på ett bra sätt hanterar konkurrens inom gruppen.
Stanna upp, prioritera och fundera
Poängen med att stanna upp och prioritera tillsammans är inte nödvändigtvis att vi då väljer ”rätt” sakfråga att hantera. Poängen är att den grupp som väljer att stanna upp och fundera på vilka frågor vi just nu inte talar om och därmed prioriterar bort, den gruppen tar aktivt ansvar för gruppens långsiktiga fungerande. Gruppen kan då lära sig att hantera det faktum att olika frågor har olika tempo och olika grad av självklarhet på gruppens agenda. För att vara långsiktigt hållbara och välfungerande behöver grupper möta detta spektrum av olika tempo, självklarhet och outtalad status. Grupper som tar sig tid att samtala om dessa prioriteringar får en chans att växa och mogna i sin problemlösningsförmåga och i sin förmåga att hantera komplexa problem.
Här finns ingen enkel lösning för hur en grupp eller individ skall hantera de frågor som missas eller inte lyfts. Men en väg mot att utveckla denna kapacitet är att träna individer och grupper att prioritera upp de svårintegrerade aningarna och idéerna. Släpp fram den tysta rösten inom dig själv och skapa utrymme för att ”provtänka”. Efterfråga argument mot rådande konsensus, och ge gruppen tid att känna efter om något har missats. Med en högre grad av medvetande för dessa processer följer också en högre grad av respekt för avvikande åsikter, och för personer med avvikande karaktär eller uttryckssätt.
Det finns mycket i vardagen som ropar att vi inte har tid för detta utvecklingsarbete. På kort sikt är det förmodligen rätt att prioritera leverans framför eftertanke. Frågan är om vi på lång sikt har råd att inte träna oss på att ge utrymme för tystnad, avvikande tankar eller annan mångfald.