Till minne av Susan Wheelan

Jag ingick i den första grupp svenska psykologer som blev GDQ-certifierade av Susan Wheelan personligen. Kursen hölls på Sandahl Partners kontor på Bondegatan i Stockholm.

Det var ett mycket bra, välstrukturerat kursupplägg där Susan styrde med järnhand och levererade kristallklara svar på det mesta. Här mötte vi en mycket erfaren psykolog och organisationskonsult med gedigen bakgrund från gruppsykologiska processer och knivskarp forskning. Och det märktes inte minst på den naturliga och sakliga auktoritet med vilken hon vägledde oss genom GDQ-testningens olika moment.

Samtidigt förmedlade hon en jordnära syn på vad som är möjliga och önskvärda steg i en arbetsplatsutveckling. Och med en lite kärv humor fick hon oss också att förstå att hon var synnerligen luttrad när det gällde alla de former av motstånd och undanmanövrar som vi människor ägnar oss åt när vi försöker komma undan förändringar eller ta tag i och lösa konflikter.Susan lyckades åskådliggöra att organisationspsykologiska insatser inte behöver vara så krångliga och djuplodande– bara man som konsult ser till att ha uppdraget klart för sig. Och GDQ-testet gav verkligen en stadig grund att utgå från.

Jag minns särskilt hennes svar på frågan vad man gör om ett team har förlorat sig i personligt färgade konflikter som nära nog omöjliggör en konstruktiv utveckling.

Svaret fick åtskilliga kursdeltagare att hoppa till i stolarna:

”Få dem att fatta att de befinner sig på en arbetsplats och att de är där för att utföra ett jobb”, svarade Susan med bister stämma – ett svar som för en samling psykologer med ambitionen att vara ”inkännande”, tedde sig en aning brutalt.

Susans lite kyliga, men samtidigt djupt humanistiska förhållningssätt var något vi bar med oss som en stadig utgångspunkt när vi genomförde GDQ-testning med åtföljande uppföljningar. I alla fall för mig blev hennes illusionsbefriade, realistiska inställning något att bära med mig in i arbetet med olika grupper och arbetsplatser som, bland annat med hjälp av GDQ-mätningen, behövde rikta strålkastarljuset mot sig själva. Och för detta är jag evigt tacksam.