Att bejaka det paradoxala

”Alkohol kan skada din hälsa” stod det i en reklam som annars syftade till att sälja ett dyrbart vin! Jag drack ändå. Vi ska inte vara rädda för terrordåd, säger politiker, men vi ska vara på vår vakt! Du ska inte gå nära vattnet förrän du har lärt dig simma, säger mamman till sitt barn! På en fest i helgen tog jag gärna emot när någon bjöd mig på en cigarett. Jag vet att rökning är farlig ändå tar jag mig ett bloss då och då. När flyktingfrågan kommer på tal är jag tydlig i min åsikt: vi ska välkomna dem som flyr för sina liv. Samtidigt är jag lättad då ingen kommer på tanken att fråga mig om jag är beredd att låta några bo hos mig!

En atom är både partikel och vågrörelse, säger fysiker, människan är både god och ond, säger psykologer! Gud finns fastän vi inte kan bevisa det, säger teologer! Å så många motsägande tankar och känslor och budskap som krockar med varandra i samhället och inom oss själva, skenbart orimliga meningar som vi inte kan få ihop helt enkelt därför att de inte går att få ihop, i varje fall inte med hjälp av förnuft. ”En sak vet jag och det är att jag ingenting vet” sade filosofen Sokrates i ett klassiskt exempel på en paradox. Paradox är ett grekiskt ord som består av para, som betyder bredvid, och dox som betyder mening. I en paradox finns olikheter som till synes utesluter varandra. Man kan bli förvirrad, kanske till och med förskräckt.  Vad är det då som gäller, egentligen? Är det är det si eller är det så? Är det svart eller vitt? Säg mig, vad är det som är sant? Ängslan över att inte riktigt veta vad som gäller har likheter med det lilla barnets ångest då det måste lära sig leva i en värld som emellanåt ter sig skrämmande och obegriplig. Tydliga svar och raka besked, att få höra ”sanningen” av någon som vet mer än en själv, ger en känsla av trygghet och att ha en fast grund under sina fötter. Att även som vuxen avkräva enkla svar på svåra frågor kan vara ett försök att bevara stabiliteten i en allt mer instabil värld och hålla oron och ängslan på avstånd.

Men hur mycket vi än må längta efter klara budskap och rena känslor är verkligheten mer nyanserad och sammansatt än så.  Det paradoxala och osäkra är en ofrånkomlig del av livet, det kommer vi inte undan, inte som individer och inte i samhället. Jag tror att vi människor – som individer och i våra organisationer – måste lära oss acceptera det som Rollo May, en tidig pionjär inom den existentiella psykologin, kallade ”den skenbara motsägelsen mellan att vara helt engagerad i det man gör och samtidigt medveten om att man mycket väl kan ha fel”. Hans ord har varit till stöd för mig i diverse situationer under åren. Att vara medveten om att man kanske inte har rätt, att det inte finns några garantier och att ingen äger den slutgiltiga sanningen, har paradoxalt nog varit till hjälp att våga göra det som jag har trott på, inte minst under mina år som konsult i arbetslivet. Att bejaka det paradoxala betyder inte att man inte kan stå för sina åsikter eller äga sina känslor eller att man saknar visioner eller ledarskapsfilosofi.  Det betyder bara att man inser att vi människor inom oss bär frön till många olika, ofta motsägande, egenskaper och tendenser. Att man vet att livet verkligen är komplext och ideligen ställer oss i situationer som blir på ett annat sätt än vi hade tänkt oss. Det här citatet fick jag av en läsare. Jag vet inte vem som har skrivit det men jag tycker mycket om det.

Jag bad om styrka och fick svårigheter för att göra mig stark. Jag bad om framgång och fick begåvning och muskler att arbeta med. Jag bad om mod och fick faror att övervinna. Jag bad om kärlek och fick bekymrade människor att hjälpa. Jag bad om förmåner och fick möjligheter Jag fick ingenting av det jag önskade och allt som jag behövde.

Jag tror att livet allt som oftast ger oss det vi behöver men att vi inte alltid ser det?

CopyrightPatricia Tudor-Sandahl patricia@tudorsandahl.sewww.tudorsandahl.se