Våga förändra! (framförallt dig själv)
Av Stephan Baraldi
Mot men aldrig till
Många av våra viktigaste värderingar är på ingalunda sätt absoluta tillstånd. Ta t.ex. ”demokrati”. Demokrati är ett strävansmål. Vårt samhälle är inte demokratiskt, vi vill snarare att det ska vara demokratiskt. Målet är således inte att uppnå ett absolut tillstånd av demokrati, utan snarare arbeta med förändringar som leder mot demokrati.
Så hur mycket vi än vill uppnå demokrati, jämlikhet, rättvisa etc. kommer vi aldrig att helt lyckas. Men att nöja sig med en viss nivå av t.ex. jämlikhet och sen säga att det är ”good enough” är samtidigt svårt att rättfärdiga. Vi är moraliskt förpliktigade att engagera oss i ständiga förändringsarbeten trots att dom inte har något slutligt mål. Och även om detta är ett obekvämt konstaterande ligger det i linje med själva andemeningen i värden som demokrati och jämlikhet. Dom kan, och ska, vara omöjliga att uppnå. För har dom en gång uppnåtts finns sen inget kvar att eftersträva.
Att driva förändring
Förändringsarbete innebär alltså inte att ta saker från ett uppnått tillstånd till ett annat och vila däremellan. Det ryms snarare i processer som ständigt strävar mot olika mål. Förändringsarbete är inte avgränsat i tid. Det är en implicit del av det vi till vardags kallar ”livet”. Livet är ständig förändring utan stiltje, början eller slut. Och det gäller inte bara hur vi vill att våra samhällen ska se ut, det gäller även oss som individer, vad vi strävar efter att bli och uppnå som ”oss själva”.
Men vetskapen om att förändring alltid leder mot, men aldrig till, något är ofrånkomligt orosskapande. Den lämnar alltid något övrigt att önska, en ständigt närvarande osäkerhet. Och en sak kan vi med säkerhet säga om osäkerhet: Ingen gillar den. Det mänskliga psyket skyr helt enkelt osäkerhet.Problemet är bara att den är ofrånkomlig. Ditt och mitt psyke vilar på en implicit grund av osäkerhet och vi måste alla på något sätt hantera den genom våra liv. Som tur är har den mänskliga hjärnan genom evolutionen utvecklat olika ”knep” för att reducera den. Vi är t.ex. väldigt bra på att tillskriva en personlig egenskap som orsak till att vi gör någonting bra. Gör vi någonting dåligt är det däremot omgivningens fel. Våra hjärnor har en hel arsenal av liknande verktyg ämnade att reducera den egna osäkerheten och upprätthålla en inre balans mellan vad vi tänker, tycker och gör.
Jagets Janusansikte
Det effektivaste sättet att reducera osäkerhet är dock social tillhörighet. I grupp känner vi oss mindre osäkra än om vi står ensamma. Känslan att dela något med andra utgör den starkaste och mest fundamentala sociala drivkraften. Det individuella jaget är sprunget ur social interaktion och grupptillhörighet är en livsnödvändighet.
Men det finns en baksida. När vi går upp i en social gemenskap händer något med den unika delen av jaget. Att bli en del av ”oss” kostar alltid en bit av ”en själv” och att göra saker i grupp är inte på när vis samma sak som att göra dom själv.En mycket skicklig dirigent lär en gång ha sagt ”Människor i grupp är bland det dummaste jag vet”. Ett märkligt uttalande från en så klok och välutbildad person tänkte jag och förstod inte riktigt. Då. Nu förstår jag det desto mer. För historien, och inte minst psykologisk forskning, har tyvärr gett dirigenten en hel del rätt.
Men grupper är som sagt nödvändigt för vår egen utveckling och överlevnad. Människan är i grunden en social varelse och utan social interaktion kan inget ”unikt jag” utvecklas. Däri ligger också en av det mänskliga psykets största utmaningar – att balansera mellan ständig förändring och utveckling av det unika jaget, å ena sidan, och det sociala jaget, å andra sidan. I den balansen ingår att ta ansvar för sin egen person, att våga förändras i en riktning som man själv väljer och samtidigt acceptera att man aldrig kommer att nå ”ända fram”.Inte bara vi och dom...Dagens samhälle har ett nästan obehagligt starkt fokus på gruppidentiteter medan individuell utveckling tycks ha hamnat något i skymundan. Psykologin spelar en viktig roll här då den belyser relationen mellan människans olika ”jag” bättre en någon annan disciplin och kan således påminna oss om att social tillhörighet förvisso är mycket viktigt, dock inte på bekostnad av personlig agens och självintegritet, vare sig hemma, på jobbet, på Facebook eller någon annanstans.