nyfikenhet

Curiosity killed the cat

Överlevnad. Utveckling. Transformation. I alla tider har vi människor strävat efter att göra tillvaron bättre och mer anpassad efter vår livssituation. I alla tider har vi också strävat efter att bibehålla status quo, balans i tillvaron, vilket ofta leder till att vi motsätter oss förändring. Talesätt och föräldrainstinkter uppmuntrar oss tidigt att hålla tillbaka vår upptäckarlusta. Vi är ju så fantastiskt nyfikna på allt och alla, där i början. Inte undra på att många av våra sociala mönster för att hämma nyfikenhet är så starka.

Föreställ dig en by eller mindre stad för länge sedan. Så länge sedan att staden för att skydda sig mot omvärlden var omgiven av en riktigt stilig stadsmur. Livet går sin gilla gång, med vardagens sysslor och händelser. I varje väderstreck har stadens invånare upprättat en port i stadsmuren, för att släppa in utomstående till stadens marknad och för att kunna söka sig ut ur staden på nya äventyr. Stadsmurens portar reglerar alltså inflödet och utflödet till staden. Om en enstaka handelsman från en främmande stad dyker upp vid porten vågar portvakten släppa in honom. En enstaka nykomling kan väl inte störa stadens ordning. Om en större grupp människor kommer farande och vill besöka vår stad stänger portvakten portarna till dess att vi har koll på gruppens ärende och tills vi vet att de har fredliga avsikter. Allt inflöde bedöms och begränsas för att inte riskera stadens säkerhet.

På samma sätt reglerar vi alla inflödet till vår egen person. Vi har väl utvecklade försvar, som likt stadens portar, reglerar om vi släpper in ny information, eller om nymodigheter hålls utanför. Om vi på något sätt känner oss hotade stänger vi genast portarna och resonerar med oss själva om det verkar klokt eller inte att släppa in eller stöta bort det yttre hotet. Detta är således ett ypperligt sätt att överleva, att skydda staden, och att säkerställa att förändringar inte skadar oss. Det är också ett ypperligt sätt att förbli densamma och att bibehålla invanda mönster och föreställningar. På den vägen når vi trygghet, men ingen utveckling. Hur kommer det sig då att vi människor ändå genom åren ständigt har lyckats utveckla oss och vår tillvaro? Vi har inte fastnat i gamla mönster. Vi har vänt oss utåt, mot världen utanför och lärt oss nya saker.

Som väl är finns den där inneboende nyfikenheten där. Den där som vi tror är så skadlig för våra katter. Vi lyckas samla oss, och lita på att vår överlevnad är tryggad. Vi tar in nya idéer och nya beteenden och snart nog uppfattar vi det som förut var en ny idé som den mest självklara sak i världen. Vår förmåga att habituera, och snabbt anpassa oss, är god när vi tillåter en lagom stor förändring att komma in genom portarna. Tricket är just att hitta vad som är en lagom stor dos av förändring. Vi behöver ständig träning i att reglera det som uppfattas som allt för olikt, så att vi kan upptäcka om det nya är konstigt eller värt ett försök. Lagom hotande nyheter/möjligheter gör att vi öppnar våra gränser, lyssnar på andra och ibland till och med låter andras idéer påverka eller ersätta våra egna. Vygotsky (1978) beskrev detta på sjuttiotalet som att vi då rör oss i vår ”zone of proximal development”, d.v.s. vi lär oss det som just nu ligger utanför det vi för tillfället uppfattar som sanningen eller verkligheten. Om vi lyckas lugna vårt eget lättskrämda inre system så pass att vi kan vara nyfikna på det som vi ännu inte förstår, då finns potential för både utveckling och transformation.

Allt detta låter nog rimligt och sunt för de flesta. Utmaningar finns dock. Om du vill få igång ett nytt arbetssätt på jobbet är det inte ovanligt att kollegorna stänger sina gränser, och med bestämdhet hävdar att det gamla sättet minsann är bättre, och att nymodigheter kan stanna på utsidan. En möjlig strategi skulle då kunna vara att lugnt stå kvar vid stadsmurarna och lyssna in deras åsikter. Det skadar inte att betona hur välfungerande det gamla arbetssättet är och hur bra det har fungerat. Möjligen får du då dem på insidan att glänta lite på stadsporten och ställa nyfikna frågor om hur ett alternativt arbetssätt skulle kunna fungera. En alternativ strategi skulle vara att minska ner olikheten genom att bryta ner det nya arbetssättet i flera moment för att se om det kan finnas nyfikenhet för att testa ett mindre delmoment. En tredje, och ibland extra svår strategi, kan vara att ta en titt på sina egna stadsmurar, för att se om de egna portarna är stängda. Argumenterar jag som om jag sitter på den enda möjliga sanningen, så finns det antagligen ett behov av att lugna mitt eget system och försöka hitta nyfikenheten hos mig själv.

Allt för ofta är vi så dåliga på att reglera våra portars öppenhet så att det hotar relationen med motparten. Mina stängda portar uppfattas inte bara som att jag inte är intresserad av vad den andra har att säga, utan också som ett mått på min bristande empatiska förmåga och min bristande intelligens. Det enda sättet att riktigt känna vad en annan människa känner kräver att vi går ut genom den egna stadsporten och ordentligt öppnar för den andra personens tankar och förställningar. Hur ser världen ut från andra sidan? Vad är lätt och vad är svårt när jag ser världen från en annan persons bakgrund och försvar? McClusky (2005) beskriver det tillstånd där portarna är stängda som att vara ”anknytningsaktiverad”. Det innebär att förutsättningarna för att vara nyfiken har suddats ut av andra känslotillstånd, som har högre status när det gäller att skydda gränserna, tex skam, ilska, frustration. På detta sätt kan våra känslor vara det observerbara tecknet på att vi har stängt våra gränser. Att lyckas reglera ner dessa känslor blir en väg att hitta tillbaka till nyfikenheten.

Var ska jag då börja min utveckling? Hur ska jag ta mig an utmaningen att utvecklas och transformeras av andras perspektiv? Ett bra ställe att börja på är vid den egna stadsmuren. Notera vilken öppenhetsgrad du har vid dina portar. Många gånger är vi inte ens medvetna om att vi stängt våra gränser. Vi pratar på som om vi var nyfikna, men vill helst bara höra andras bekräftande kommentarer, och vi väljer att ducka eller attackera avvikande åsikter. Ge dig själv lite lugn och ro genom att först prata ihop dig med andra som tycker som du, så att du riktigt förstår vad de menar. Möjligen upptäcker du efter en stund att det finns små skillnader även inom er egen grupp. Dessa skillnader är små nog för att rymmas innanför portarna. Kanske väcks då också en nyfikenhet på vilka andra små skillnader som de där personerna utanför porten har att komma med. Vill du ha fler idéer om hur du kan jobba med att dosera din nyfikenhet kan du också läsa Anna-Lena och Paul Sundlins bok Ta din roll på jobbet! (2018) De ägnar ett kapitel åt att beskriva hur levande mänskliga system reglerar sina systemgränser och hur du kan se på ditt sammanhang med större nyfikenhet.

Källor:

McClusky, U. (2005) To be met as a person – the dynamics of attachment in professional encounters, London, Karnac.

Sundlin, A-L&P. (2018) Ta din roll på jobbet! Stockholm, Liber.

Vygotsky, L.S. (1978) Mind in society: The development of Higher Psychological Processes. Cambridge, MA: Harvard University Press.