Längtan efter kollektiv lycka

I mitt arbete föreläser jag ofta om grupper och team. Det är ett gissel att välja bilder till de tillfällena eftersom allt ser så konstlat ut; bilder på människor som klättrar på berg och som ler maniskt mot varandra. Jag fascineras och upplever samtidigt ambivalens. Den ena sidan av mig känner längtan, men den andra sidan av mig är fördömande: människorna på bilderna ser ju ut som fullkomliga idioter…

Kollektiv lycka

Jonathan Haidts bok Det rättfärdiga sinnet ger en neuropsykologisk förklaring till något av det som jag tycker mig se i dessa gruppbilder, eller snarare, det som bilderna söker efterlikna. Det är en upplevelse som bara uppstår tillsammans med andra. Enligt Haidt har vi historiskt sett förstått precis vad det här är, men idag är vi så självcentrerade att vi saknar ord för att beskriva upplevelser där egot inte är i centrum. För att förstå det som bilderna försöker efterlikna så behöver man kunna göra just den skillnaden mellan lycka som uppstår utifrån egot och den lycka som uppstår trots egot.

Mer konkret känner vi oss ofta lyckliga när vi upplever oss vara i centrum av händelser som gynnar oss själva, till exempel när vi får beröm, resurser och inflytande. Därav drömmer vi om större bostad, lönelyft och befordran. Men, vi känner en annan form av lycka i och genom gruppen. Det är en upplevelse av transcendens av egenintresset; att förlora sig i något som är större än en själv och bli en del av en helhet. Enligt Haidt är den senare, kollektiva lyckan, förknippad med en intensiv känsla av meningsfullhet och av att ”vara hemma”. Han vill sträcka det så långt som att säga att det är en mer intensiv lycka som är än mer välgörande för oss.

Haidt beskriver också aktiviteter som människor historiskt sätt har engagerat sig i för att känna kollektiv lycka. Synkroniserade rörelser, så som dans, fyller till exempel en viktig funktion i många samhällen. I en västerländsk kontext har studier av rejv sett att människor upplever att musiken bildar ”en gemensam hjärtpuls” och att det egna jaget upplöses i massan. Ett annat sätt är att använda hallucinogena droger, något som forskningen nu intresserar sig för i psykoterapeutiska syften. En mekanism hos psilocybin, den verksamma substansen i magiska svampar, uppges kunna ge upphov till ”en enande känsla, en upplösning av det egna jaget och en underliggande känsla av att vara ett med alla”. (Jag propagerar förstås inte för användning av droger, men jag tror att det stora intresset för dem säger något om en längtan att känna sig i kontakt med sig själv och med andra.) Även naturupplevelser och meditation tycks kunna leda till en ”upplösning av jaget” och känslan av att uppgå i en större helhet.

Jag tror att vi skulle må bra av att prata mer om kollektiva upplevelser. Det skulle hjälpa oss att förstå mer av vad vi vill få ut av livet, vad som känns meningsfull och vad vi vill lämna efter oss. Upplevelsen behöver inte alltid vara så stark som vid ett rus, den kan också vara något som vi snabbt och lätt går in och ut ur. Enligt Haidt har vi nära till den kollektiva lyckan i det vardagliga livet, för känslan uppstår naturligt vid samarbeten. Det luriga är att den snabbt försvinner, och det kan den göra av flera olika anledningar (den som är intresserad rekommenderas att läsa boken). Känslan försvinner till exempel när vi upplever orättvis i fördelning, brott mot gruppens överenskommelser, maktövertramp, eller när en svag part utnyttjas.

Kollektiv lycka i organisationer

Tack vare modern organisationsforskning om team, organisation och ledarskap vet vi idag ganska väl vad som krävs för att ett välgörande samarbete ska uppstå, och de faktorerna går ofta i linje med det Haidt säger att vi behöver undvika för att inte ”störa” ett samarbete. Exempel inom teamforskning är tydliga gemensamma mål och normer, liksom ett ömsesidigt beroende mellan gruppens medlemmar. Sett till ledarskapsforskning har transformativt ledarskap visat sig vara effektivt genom att det förändrar hur medarbetaren ser på sig själv, inte som en isolerad individ, utan som medlem av något större.

Vi kan skapa organisationer utifrån dessa principer, och en effekt blir att kollektiv lycka tillfälligt uppstår. Det känns skönt och är välgörande, och kan därför även betraktas som ett mål i sig. Däremot ska vi inte se kollektiv lycka som det enda målet i en organisation eller i ett team. Tvärtom behöver grupper även olikheter, tillfälliga positioneringar och kritiskt tänkande för att utvecklas. Faktum är att välfungerande grupper tenderar att stagnera över tid till följd av bristande förmåga att integrera nya perspektiv. Det är kanske den nyanseringen som saknas i webbens bildarkiv.

Referens:

Haidt, Jonathan. (2022) Det rättfärdiga sinnet. Fri Tanke: Stockholm