”Vi-känslan” skiljer människan från schimpansen
Vad är det som gör människan unik, som skiljer ut henne från andra djurarter? Medan våra närmaste släktingar schimpanserna lever sina liv på samma sätt som de gjort i miljoner år, har vi människor i grunden förändrat, och fortsätter att hela tiden förändra, vår livsvärld – vi bygger katedraler, skyskrapor och smarta telefoner. Vari består den avgörande skillnaden mellan oss och dem?
En som intresserat sig för den frågan är den amerikanske psykologen Michael Tomasello. I en rad sinnrikt utformade experiment har han jämfört människobarn med schimpanser för att försöka utröna vad som är unikt med människans tänkande och problemlösningsförmåga. Och det visar sig att schimpanser står sig mycket väl i konkurrens med människobarn när det gäller att lösa olika slags komplicerade problem på egen hand. De är väldigt intelligenta, både när det gäller manipulation av fysiska föremål och sociala situationer. Men så fort problemlösningen innefattar samarbete av något slag så kollapsar schimpansernas resultat medan människobarn presterar överlägset bättre.I experiment där två schimpanser måste samarbeta för att komma åt mat (genom att båda drar i varsin pinne för att öppna en lucka som gör maten åtkomlig) slutar den gemensamma aktiviteten med att den schimpans som har dominant status lägger beslag på all mat för egen del. I nästa vända är den underordnade schimpansen inte intresserad av att hjälpa till; samarbetet överlever inte det orättvisa utfallet av den första vändan. När treåringar gör motsvarande experiment delar de rättvist på belöningen, och båda är starkt motiverade att fortsätta samarbetet om och om igen. De kan, instinktivt och utan ansträngning, skapa ett ”vi” som samarbetar för att uppnå ett gemensamt mål, och låta sitt egenintresse underordnas detta ”vi”.Schimpanser är inte förmögna att skapa ett sådant ”vi”, vilket är anledningen – som Tomasello framhåller – att vi aldrig får se två schimpanser göra något så till synes enkelt som att tillsammans förflytta en trästock genom att bära i varsin ände. De är inte förmögna att låta sitt individuella egenintresse underordnas ett gemensamt projekt.
Denna mänskliga förmåga att skapa ett ”vi” tros ha uppkommit som en följd av ekologiska förändringar som inträffade för omkring två miljoner år sedan. Tillgången på frukt minskade och våra tidiga föregångare blev helt enkelt beroende av att samarbeta med varandra för att kunna införskaffa mer svåråtkomlig föda. Vi utvecklade då, under trycket av detta ömsesidiga beroende, det som kallas ”delad intentionalitet”, det vill säga förmågan att skapa gemensamma mål och intentioner. Schimpanserna, å andra sidan, lever visserligen i flock men de skaffar all mat på egen hand och deras sociala liv präglas nästan helt av konkurrens, med enbart ”individuell intentionalitet”. Medan människor tenderar att hitta sin djupaste tillfredsställelse i att samarbeta väl och hjälpa varandra med viktiga och meningsfulla uppgifter.
Arbete med att utveckla och stärka mänskliga grupper och organisationer går i mycket ut på att förtydliga mål och roller, att skapa gemensamma bilder av vart gruppen eller organisationen strävar och hur var och en kan bidra. Det var precis den typen av problem – hur ska vi hitta maten, vem ska göra vad när vi samarbetar, och hur ska vi kommunicera med varandra på väg mot målet? – som de tidiga människorna tvingades börja lösa långt tillbaka i vår förhistoria. Det var det som låg till grund för människosläktets unika utveckling. Det är därför en evolutionärt uråldrig förmåga, den delade intentionaliteten, som all modern organisationsutveckling bygger vidare på.
Läs artikel om detta av Tor Wennerberg i DNLäs mer om Sandahl Partners och våra tjänster här