Ett recept som kallas resonans

Vårt samhälle förändras. Många av oss upplever att det går snabbt och att det är svårt att stanna upp. Vissa av de snabba förändringar vi tvingas stå ut med medför obekväma anpassningar. En allt mer globaliserad värld innehåller också en större tillgång till oändliga mängder information från världens alla hörn, och även oanade möjligheter att jobba digitalt eller IRL på många olika platser. Vi kastar oss raskt mellan interna möten och externa sammanhang.

Dessa ökade möjligheter lägger att allt större ansvar på den enskilde att göra medvetna val och att klara av att ta beslut trots en upplevelse av att det är omöjligt att greppa de eventuella konsekvenserna av sina beslut. Många upplever sig vilsna och flyr in i förenklade beskrivningar av omvärlden för att få lite ordning och reda i tillvaron.I denna rörliga och röriga värld är det lätt att tappa bort sig själv. Vilka är egentligen mina viktigaste övertygelser? Vad är det jag vägrar backa ifrån trots att andra går vidare? Behovet av att landa i en trygghet i sin egen person har blivit mer uttalat för allt fler. Det är lätt att känna trycket att allt hänger på mina egna axlar och att den tyngden gör mig mindre nöjd med tillvaron. Upplevelsen av att inte hinna med mig själv gör det även svårare att ha tid och ork över till att möta andra. Andra som ofta har samma utmaningar med att hinna med sig själva.

Resonans för att leva livet med en upplevelse av nöjdhet

Hartmut Rosa, en tysk sociolog och professor som också är direktor vid Max Weberinstitutet i Erfurt, beskriver i sin bok Social accelaration, hur samhället upplevs öka tempo för varje minut. I uppföljaren Resonance tar han resonemanget vidare och beskriver hur vi kan bära oss åt för att undvika att bli överkörda av allt, så att vi kan leva livet med en upplevelse av nöjdhet. Han lyfter fram ett magiskt recept, som vi alla har tillgängligt, men tycks glömma att ta vara på. Receptet kallar han ”resonans”.Vi har alla förmågan att knyta an till andra människor. En del människor är det lättare att knyta an till, och en del är svårare. Själva anknytandet får vi alla möjlighet att träna på från det att vi är nyfödda, även om vissa tilldelas mycket svårare möjligheter att träna. Genom livet bygger vi upp vår förmåga att i lagom dos knyta an till andra, inte för klängigt, och inte för distanserat. Med alla korta och snabba kontakter vi har i vår accelererande nutid riskerar vi att slarva med, eller tappa bort, vår förmåga att knyta an till andra.Det Rosa lyfter fram som lösningen på upplevelsen av att tappa kontakten med andra och samhället är just att återknyta kontakten. Han menar att vi behöver knyta kontakt med olika dimensioner av vår tillvaro, till exempel sociala relationer, åsiktsrelationer, vår relation till saker, och vår relation till samhället, livet och vår egen existens. Det låter aningen ambitiöst att återknyta kontakten med allt detta på en gång, men med små steg kan vi ta oss an lite i taget. Vi behöver bara komma ihåg hur man gör. Låt oss börja med hur vi kan knyta kontakten till andra.

Kontaktskapande i vardagen

Rosa menar att kontaktskapandet sker, nästintill omärkligt, i varje vardaglig interaktion. Vi skickar en signal till en annan, och förväntar oss en motreaktion. I motreaktionen uppfattar vi instinktivt om vi har en bättre eller sämre kontakt med den andre. Ibland lägger vi hela ansvaret på den andre för att kontakten inte blev som vi tänkt oss. Hen ”borde lära sig att lyssna bättre😡” eller ”borde inte vara så självupptagen🤬”Andra gånger lägger vi istället hela ansvaret på oss själva för att kontakten inte uppfyllde våra förväntningar. Vi kanske går in i en inre klagosång om ”hur svårt jag har att göra mig förstådd😥”, eller ”Varför lyckas jag inte uttrycka mig rätt😔”.När vi lyckats identifiera bristen på kontakt vore det önskvärt om vi, istället för att stanna i känslan av förlust, kunde ta ett kliv mot kontakt, för att försöka igen. Här följer tre alternativa strategier för att återupprätta kontakt.

Ett första alternativ kan vara att lägga märke till bristen på kontakt, och försöka reparera kontakten genom att söka hos den andre. Till exempel ”Nu förstod jag inte riktigt, menade du så här ….” Eller ” Jag hörde att det här var din poäng…Stämmer det?”

Ett annat alternativ kan vara att söka inom sig själv efter något som den andre sa som tangerar något i mig själv. Kan det finnas någon liten del som ändå ligger nära den andre? Till exempel ”Jag undrar om inte vi ändå tänker lika angående det här….?” Eller ”Jag uppskattar verkligen det där som du nämnde. Kul att vi ändå har den delen gemensam”.

Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att stanna i den egna känslomässiga upplevelsen, säga något om den, och hoppas att den andre är redo att vilja möta dig där. Till exempel ”Ajdå, det där landade visst fel. Jag blir mest sur nu. Vart hamnade du?🥺” Eller ”Jag tror att jag gjorde dig besviken. Jag ber om ursäkt😞”.

Alla dessa olika handlingsalternativ syftar till att återupprätta en förlorad kontakt, en kontakt som allt oftare tappas bort i vår snabbt undflyende samtid. Om du lyckas stanna upp och även få den andre att stanna upp, så har ni tagit det första steget till att kunna föra ett samtal där ni båda är närvarande och där kontakten mellan er har lagt grunden för ett gott samtal. Testa gärna och kommentera nedan om någon av strategierna var till hjälp eller inte. Lycka till😁!

För dig som är intresserad av att läsa mer om anknytning vill vi tipsa om Tor Wennerbergs bok ”Vi är våra relationer”.