Varför du blir trött av digitala möten
Har du nästan alla möten digitalt just nu? Känner du dig emellanåt avtrubbad, trött och ledsen eller har svårt att hålla koncentrationen? Du är inte ensam. Och det finns goda, biologiska/psykologiska skäl till varför det är så.
Forskningen har länge intresserat sig för vad som händer när människor arbetar länge och mycket vid skärmen och i digitala möten. De blir tröttare, känner sig alienerade, obekväma och grumliga i tanken, och risken att bli utbränd verkar öka.
Vi människor är förstås inte anpassade till detta sätt att mötas och umgås med varandra. Det finns flera viktiga orsaker till våra reaktioner, och de är inte så lätta att påverka. Däremot kan det vara bra och lugnande att förstå att detta är djupt mänskligt och att det går att förklara den negativa upplevelsen och effekten.
- Delvis handlar det om perception. Perceptionsprocessen är det som sker när vi tar in olika sinnesintryck, bearbetar och tolkar dem till något meningsfullt. Den här processen sker utan att vi är särskilt medvetna om den. Vid digitala möten får vår hjärna jobba mycket hårdare än vanligt med perceptionsprocessen, eftersom tekniken skapar alla möjliga konstiga effekter - videon laggar, ljudet är inte synkroniserat, bilden fryser. Känns det igen?
- Det handlar också om känslomässig kontakt. Vi människor är extremt känsliga för andra människors ansiktsuttryck och alldeles särskilt små muskelrörelser som signalerar emotion, främst i områdena runt ögon och mun. Dessa uttryck blir otydliga, förvrängda och fördröjda i den pixlade versionen, vilket gör det svårare och mer osäkert att reagera känslomässigt så som vi i vanliga fall gör, helt spontant och omedvetet.Genom att vi inte kan läsa av ansikten och känslomässiga signaler med samma säkerhet, kan vi heller inte spegla varandras emotioner genuint. Det är något som vi människor gör konstant och nästan synkront när vi interagerar med varandra i fysiska möten. Vi ”härmar” varandras ansiktsuttryck och rörelser, vilket utgör en viktig grund för att känna empati och äkta kontakt med varandra.Utöver att skapa kontakt och relation, hjälper vår tolkning av ansiktsuttryck oss att förutsäga andra människors avsikter och vad som kan tänkas hända härnäst. Om man även i fysiska möten är ganska dålig på att avläsa andra, blir det tyvärr än värre via video.
- Ytterligare ett problem med videosamtalen är att verklig ögonkontakt saknas. I bästa fall har man lärt sig att glo in i kameran, så att andra får en upplevelse av ögonkontakt, men den är naturligtvis enkelriktad. Ögonkontakt är avgörande för att utveckla tillit och psykologisk trygghet mellan människor, något som visar sig vara den kanske allra viktigaste faktorn för att skapa riktigt effektivt teamsamarbete.
- Slutligen har vi spegeleffekten! Det går visserligen att stänga av videon, men de flesta vill ha den på, och vi kommer därmed att se oss själva i rutan hela tiden. Det är djupt mänskligt att då ha svårt att hålla ögonen borta från vårt eget ansikte. (Är det sådär jag ser ut!? Men så mitt hår spretar! Jag måste sluta göra den där grimasen!) Det är som om man skulle klä in konferensrummet med speglar.
Allt detta bidrar till att belasta oss mer än vanligt, både kognitivt och emotionellt. Möten blir helt enkelt mer ansträngande och ger dessutom inte den energi och påfyllning man brukar få i många fysiska möten.Om man bara ska tala med en person, verkar det faktiskt vara bättre att ta ett gammalt hederligt telefonsamtal utan bild – inga ansiktsuttryck är ofta bättre än felaktiga eller vaga. Faktum är att det verkar som att vi till och med lyssnar bättre på varandra via telefon än vid fysiska möten. I brist på synintryck, blir vi känsligare för tonfall, korta pauser eller den andres andetag.
Vi får helt enkelt acceptera att det är såhär vi människor fungerar. Om vi tillsammans är medvetna om det och gör våra digitala möten så bra som det går, så är det kanske gott nog. Världen förändras otvetydigt i riktning mot mer virtuellt relaterande, och många av de organisatoriska omställningar som nu sker i pandemins spår kommer att bli bestående. Virtuella möten kommer troligen att ersätta väldigt mycket resande också på längre sikt, och tekniken innebär ju stora möjligheter att samordna världsomspännande samarbeten. Men för att vi ska kunna använda den digitala tekniken på bästa sätt behöver vi vara väl medvetna om de risker och begränsningar den innebär för oss människor, och så långt som möjligt anpassa tekniken till oss istället för tvärtom.
Och fysiska möten kommer att behövas även i framtiden. Nya kunskaper om och erfarenheter av att mötas digitalt ger oss förhoppningsvis också en förnyad och fördjupad insikt i hur stor skillnad det trots allt är när vi väl möts i det fysiska rummet. För hållbara människor och hållbara organisationer är det fysiska mötet trots allt oöverträffat.
Referens:New York Times, 29 April: Kate Murphy, Why Zoom Is Terrible.