Är vi immuna mot förändring?

Varför är det ofta svårt för oss människor att förändras, också när förändringen vi söker åstadkomma är betydelsefull och eftertraktad av oss själva?

Det sätt som vi närmar oss förändring består ofta i att vi formulerar ett mål och sedan, om vi märker att vi har svårt att uppnå det, identifierar inre och yttre hinder för målets uppnående och försöker eliminera dem. Ju svårare målet visar sig att nå, desto mer ökar vi ansträngningen. Viljestyrka är emellertid en ändlig resurs som förr eller senare tar slut. Vi märker, ännu en gång, att vi har fallit tillbaka i gamla mönster, att vi gör precis det som vi hade föresatt oss att inte göra. Någonting inom oss tycks hålla oss tillbaka. Vad är detta ”någonting”, och finns det något annat sätt att närma sig problemet än med självförebråelser och uppgivenhet?

Psykologerna Robert Kegan och Lisa Lahey vid Harvarduniversitetet har utvecklat ett annorlunda sätt att arbeta med svårigheter att skapa förändring, ett som vänder upp och ner på det vanliga perspektivet. De använder inte negativt laddade termer som ”motstånd” eller ”självsabotage” utan närmar sig detta psykologiska mysterium med respekt och välvilja.

Det är inte egentligen så att vi misslyckas med att förändras, säger de. I stället lyckas vi med att inte förändras. Vad menar de med det?

Vi lyckas med att inte förändras eftersom vi är utrustade med ett psykologiskt immunförsvar, som släpper igenom vissa förändringar men stöter bort andra. Vi är ”immuna mot förändring”, som de uttrycker det. En inre kraft motverkar aktivt förändringen, neutraliserar våra medvetna ansträngningar att förändras, och skapar på det sättet icke-förändring.

Det är en psykologisk halvsanning att vi människor är rädda för förändring. Det vi är rädda för är inte förändring i sig utan som regel en förlust av något slag som är kopplad till förändringen. Ofta är vi inte medvetna om att den förändring vi önskar åstadkomma – som till exempel att bli bättre på att delegera, att kunna ta mer plats på arbetsgruppens möten, att inte skjuta upp viktiga arbetsuppgifter till sista stund, att satsa helhjärtat på en idé som vi har, eller vad det nu kan röra sig om för mål – samtidigt innebär en förlust av något som en annan del av oss upplever som omistligt.

Förändringen utmanar på något sätt vår identitet, hur vi upplever att vi behöver vara för att kunna känna oss trygga och säkra i världen. Om vi ska uppnå målet måste vi därför också förändra vår bild av vilka vi är. Exempelvis kan den som har haft svårt att delegera ha en självbild som innebär att han eller hon måste vara den som kommer med lösningen, alltid, och att varje alternativt sätt att vara skulle innebära en förödande förlust av denna hjälteroll. Den som inte vågar ta plats i gruppen kanske har en djupt rotad övertygelse om att det är farligt att dra till sig uppmärksamhet, att det bara går att vara trygg och säker om man gör sig så osynlig som möjligt.Immuniteten mot förändring är inte resultatet av ett överlagt tänkande, med för- och nackdelar vägda mot varandra. I stället handlar det om en djupare, mer känslomässig och till stor del icke-medveten process. Inom psykologin skiljer man mellan två olika mänskliga kunskapssystem: vårt snabba tänkande, som är intuitivt, automatiskt och till stor del baserat på icke-medvetna mentala processer, och vårt långsamma tänkande, som är medvetet och kräver mer ansträngning. Socialpsykologen Jonathan Haidt kallar dessa olika system för ”elefanten” (vårt snabba, intuitiva, känslomässiga vetande) respektive ”ryttaren” (vårt långsamma, medvetna tänkande), och poängterar att ryttaren aldrig i längden kan tvinga elefanten att gå någonstans dit den inte vill. Elefanten är den som ytterst bestämmer. Ryttarens försök att åstadkomma en förändring förblir utsiktslösa så länge elefanten upplever att förändringen hotar något viktigt grundläggande värde, som en upplevelse av identitet, mening eller trygghet.

Det perspektivskifte som Immunity to change-modellen inbjuder till består i att betrakta sig själv (och andra) som ett psykologiskt system bestående av olika delar. En del önskar förändringen, medan en annan del motverkar den. Men perspektivet innebär också att alla delar är välkomna. Ett immunförsvar är något fint, och livsviktigt; och det är alltid ute efter att skydda oss. Vi skulle inte vilja vara utan det. Däremot kan det psykologiska immunförsvaret, precis som det fysiologiska, överreagera och även stöta bort förändringar som skulle vara till gagn för oss. Kegan och Lahey har utarbetat en metod som går ut på att medvetandegöra immuniteten mot förändring och klä den i ord, för att immunsystemet på det sättet ska få tillgång till ny information och kunna växa och bli rymligare.

Om elefanten börjar uppleva den befarade förlusten som hanterlig i stället för katastrofal kan utrymme skapas för den att följa ryttarens signaler och våga gå i riktning mot mer varaktiga, djupgående förändringar.

Vill du läsa mer så hittar du här en längre artikel om ämnet från Modern Psykologi nr 7, 2014.

Nyfiken på Sandahl Partners? Läs mer om våra tjänster här

Litteratur:

Kegan, Robert & Lahey, Lisa:”The real reason people won’t change”, Harvard Business Review, november 2001.

Immunity to change: How to overcome it and unlock the potential in yourself and your organization (Harvard Business Review Press, 2009).

An everyone culture: Becoming a deliberately developmental organization (Harvard Business Review Press, 2016).