Frihet frigör inte (alltid) delaktighet

Av Carolina Frande

”Det fanns ju massor med utrymme att komma med förslag och idéer. Så varför var det ingen som gjorde det? Det var som rummet var dränerat på energi. Jag som varit så tydlig med att alla verkligen både kunde och förväntades bidra.

”Kanske känner någon igen denna upplevelse av ett möte med arbetsgruppen en leder. Själv var jag tills för några år sedan kvar i idén om att bara jag som chef arbetar hårt på att förmedla att delaktighet är önskvärt i största allmänhet så kommer den uppstå. Och allra helst eftersom jag arbetar i en konstnärlig verksamhet.

Lite tillspetsat tror jag att en vanlig fantasi om hur det är att arbeta på en teater är att det är ett ständigt flöde av kreativitet. Kanske är den föreställningen också en del av teaterns självbild. Men jag tror att i mångt och mycket är teatern en arbetsplats som andra. Också på teatern behöver kreativitetskoden knäckas. Vad är det som sätter igång viljan och motivationen?Jag leder sedan fem år tillbaka en barn- och ungdomsteater där ungefär 15 personer arbetar.

I samband med en resa jag och min personalgrupp, som består av ett tiotal olika yrken –tekniska, administrativa och konstnärliga, gjorde till Sydafrika för ett par år sedan ställdes frågor om delaktighet och medskapande på sin spets. Resan hade vi planerat i drygt ett år och alla hade själva valt om de ville åka med eller inte.

I Johannesburg skulle vi skapa en enkel workshop för barn med syfte att knyta kontakter och bygga upp nätverk för framtida samarbete. Ett annat syfte, mindre uttalat och mer underliggande, var utveckling av arbetsgruppen. Väl där drabbades några i gruppen – som på hemmaplan till vardags ofta är mycket handlingskraftiga – som av förlamning. Att utifrån en medvetet löst formulerad utgångspunkt själva hitta på och genomföra en enkel aktivitet blev för mycket, för svårt. Ja, alldeles oöverstigligt och till och med skrämmande. Trots att det inte fanns några krav på ett särskilt resultat eller någon slutprodukt.

Förutom att det var svårt att hantera den svajiga situation som uppstod på plats hade jag också svårt att förstå deras reaktion. Varför kastade de sig inte – nu när slutresultatet för en gångs skull inte var så viktigt – bara ut och prövade något?

När vi kom hem tog jag tag i de reaktioner som varit och gruppen gick in i ett processarbete för att se över samarbete och kommunikation. Det visade sig då att ett centralt problem för dem som känt motstånd var just att det inte fanns en given uppgift eller form för arbetet. Friheten att hitta på eget var ingen frihet för dem – den skapade snarast prestationsångest. Öppenheten var en begränsning som fick dem att känna sig vilsna, inkompetenta och låsta. Och än mer så när andra i gruppen irriterade sig på deras reaktioner och motstånd.

Jag valde att med denna nya information se över hur mina förväntningar kring och mitt sätt att arbeta med delaktighet såg ut.När jag tittade tillbaka på andra processer vi haft på teatern blev det tydligt för mig att när vi hade något konkret – om än ibland något helt trivialt vardagsproblem – att samlas kring så hade delaktigheten, medskapandet och kreativiteten ofta blivit stor. Hos alla. Samtliga av teaterns yrken innehåller ett stort mått av konkret hantverk fokuserat på problemlösning. Detta avspeglade sig tydligt i reaktionerna hos vissa på alltför fria ramar och en oformulerad uppgift.

Mina förväntningar på delaktighet utifrån frihet i en grupp med så många olika individer, yrken och förutsättningar var för högt ställda. Det var en för svår uppgift. För abstrakt för att teamet skulle kunna ta sig an den tillsammans och då kände sig några övergivna, lämnade och ledsna.

Numera försöker jag istället arbeta med delaktighet utifrån konkreta uppgifter för gruppen att lösa. Det kräver initialt mer av mig som chef, både i eftertanke, formulering och förenkling. Men å andra sidan är synergieffekterna ofta fler. Idéer om andra saker som vi också behöver arbeta med kommer fram om en uppgift runt problemlösning är tillräckligt välformulerad och tydlig.

Jag trodde jag gav frihet men jag frigjorde inte alls. Men med respekt för hantverkskunnandets dimensioner, för att det krävs åskådlighet för att olikheter ska bli en verklig tillgång och med konkret problemlösning som kreativ motor har delaktigheten och medskapandet i arbetsgruppen blivit större.