Robotarna kommer, och de är smarta!
Automatisering och digital transformation är idag flitigt diskuterade begrepp. Begreppen blandas och allt ifrån robotar till avancerade program och artificiell intelligens diskuteras på samma gång. I princip är automatisering inte någonting nytt. Sedan början av industriella revolutionen har automatiserade metoder och maskiner tagit människors plats i produktionen av varor och tjänster. När utvecklingen har gått fort har det också blivit socialt oroligt – ett exempel på det var reaktionen på införandet av automatiska vävstolar, som gjorde att behovet av manuellt arbete minskade och många blev arbetslösa. Ett uppror mot den här automatiseringen som efter sin ledare gick under benämningen ”ludditerna” blev brutalt nedkämpat, och arvet efter dessa upprorsmakare är ett öknamn på personer som anses teknikfientliga eller bakåtsträvande.
Idag handlar automatiseringens frontlinje inte längre om det fysiska arbetet, utan om automatiserade algoritmer och maskininlärning. En algoritm är ett program som innehåller instruktioner för problemlösning. Med hjälp av maskininlärning kan programmet lära sig att göra rätt på egen hand, utan input från en mänsklig operatör och detta utgör det första steget mot artificiell intelligens. Mot program som kan gå igenom enorma datamängder snabbt och pröva sig fram mot en allt bättre problemlösning står sig även rutinerade mänskliga experter slätt. Den automatiseringsvåg som de senaste decennierna har svept över industrisektorn kommer nu också att förändra tjänstemannasektorn och servicesektorn. Vi är på väg att automatisera inte bara det fysiska arbetet utan också själva det mänskliga tänkandet.
I debatten om den kommande automatiseringsvågens följder har två huvudsakliga scenarion kommit att dominera. I det första scenariot finns ingen egentlig anledning till oro. Anledningen till det är att precis som tidigare i historien så har olika affärsidéer blivit obsoleta och arbeten försvunnit genom automatisering, medan samma automatisering har lett till att nya arbeten och nya affärsområden uppstått och med råge kompenserat för de arbeten som försvunnit. Det här kanske har varit svårt och påfrestande för dem som behövt lära sig nytt, men för samhället som helhet har det varit gynnsamt och många farliga yrken har försvunnit. De som tror på det här scenariot ger oss rådet att satsa på utbildning och inte krampaktigt bevara gamla yrkesroller, och de menar att alla försök att bromsa utvecklingen är lika dömda att misslyckas som ludditernas hopplösa kamp.
Andra talar om ett mer dramatiskt och hotfullt scenario. Man utgår från att det som sker nu inte är samma slags utveckling som tidigare, utan något i grunden annorlunda. Vid de stora skiften som skett från jordbrukssamhälle till industrisamhälle eller från industri- till tjänstesamhälle har det alltid funnits någon ny stans att ta vägen, en nästa tuva för arbetskraften att hoppa till. Från fälten till fabriken, från fabriken till kontoret. Det har handlat om hanterbara skiften där arbetets komplexitetsgrad inte har ökat särskilt mycket. Det som sker nu, däremot, är att komplexitetsgraden växer radikalt, eftersom allt som är enkelt och rutinmässigt tas över av algoritmer. De jobb som då finns kvar blir väldigt svåra, komplexa och kreativt utmanande. Eller så finns de (i begränsad omfattning) i skattefinansierade låglönesektorer som vård av äldre.Dessutom sker den här utvecklingen på bred front och i mycket hög hastighet. En stor del av jordens befolkning kommer helt enkelt inte att behövas i produktionen av varor och tjänster, så som den är organiserad, och för många kommer det kommer att bli oöverstigligt att hitta nya roller. Följden blir ett djupt polariserat och socialt explosivt samhälle, och även om en teknologisk guldålder kanske väntar runt hörnet är det inte säkert att våra samhällen klarar omställningen.
Oavsett vilket scenario man tror på så står det klar att automatiseringen av tjänstesektorn kommer att innebära en omfattande förändring – av våra yrkesroller, av sättet att organisera oss och av hur vi definierar arbete och värde. För att förstå den enorma utmaning som våra organisationer och samhällen står inför behöver vi förstå hur mänskliga system reagerar på förändring. Ett citat av psykologen Yvonne Agazarian ger oss en bra utgångspunkt:
”Alla mänskliga system strävar efter att överleva, utvecklas och transformeras. All utveckling handlar om att urskilja och integrera olikheter.”
Det här citatet belyser den grundläggande dynamiken i mänskliga systems utveckling, vare sig systemen utgörs av enskilda individer, grupper, organisationer eller hela samhällen.Eftersom alla system existerar i en omvärld som ständigt förändras måste de öppna sig för olikhet – för andra perspektiv, idéer, normer, arbetssätt, organisatoriska principer, tekniska innovationer, etcetera – och låta olikheten komma in och påverka systemet. Det är bara genom att öppna sig för olikhet som ett system kan förändras i takt med sin omvärld, och på det sättet förbli anpassat till sin omgivande miljö.
Men mänskliga system kan inte förändras hur mycket och hur snabbt som helst. Det finns en gräns för hur mycket förändring systemet kan klara av utan att gå under. För att överleva behöver systemet ha gränser mot omvärlden, och släppa igenom så mycket förändring att systemet förblir tillräckligt stabilt. Om genomsläppligheten blir för stor upplöses gränserna mot omvärlden och systemet upphör att vara ett sammanhållet system, det kollapsar eller löses upp.Det finns med andra ord två grundläggande faror för mänskliga system: å ena sidan för lite förändring – systemet sluter sig för olikheter och stelnar i ett gammalt sätt att fungera, som blir allt sämre anpassat till omvärlden. Å andra sidan för mycket förändring: systemet släpper igenom så mycket förändringar att det löses upp och tappar sin karaktär av sammanhållet system.Mänskliga system behöver med andra ord en balans mellan likhet och olikhet, mellan gammalt och nytt. Det finns en inneboende konflikt mellan behoven av att bevara respektive att förändra och utveckla systemet. Detta kan också beskrivas som att mänskliga system har en ”immunitet mot förändring” – de stöter bort förändringar som upplevs som så omfattande och präglade av olikhet att de hotar systemets överlevnad. Det här är ingenting som vi bara kan önska bort utan en realitet att förhålla sig till.Lyckat förändringsarbete går ut på att skapa förutsättningar för mänskliga system att hantera förändringar i en takt och på ett sätt som är anpassat för just mänskliga system. När det gäller automatiseringen av intellektuellt arbete är det precis det här vi behöver börja diskutera: hur kan vi anpassa den teknologiska förändringstakten så att den blir hållbar för de mänskliga system som kommer att påverkas av den, och så att frukterna av utvecklingen kommer alla till del?
Det är hög tid att den samhälleliga diskussionen startar på allvar.
Alexander GraffTor Wennerberg