Vad kan jag göra

“Vad kan JAG göra??”

Det var inte min sak

Tänk er att klockan är kvart över sex en onsdagskväll i februari. Vi är i Moskva. På kontoret lyfter Jelena ner Sergejs tunga rock ifrån mässingskroken och räcker honom den. Hon är inte lång nog att hålla upp den åt honom, så hon räcker fram den dubbelvikt med båda händerna. Sergej tar själv på sig rocken och tar skärmmössan ifrån skrivbordet där den legat under eftermiddagen och går hemåt i snöblandat regn. Han bor nära och bestämmer sig för att låta den svarta limousinen som väntar utanför vara, för att han behöver tänka. Julia som väntar hemma kommer att fråga honom om hur hans dag har varit, och hon kommer att se honom i ögonen och fråga: ”… och vad sade du?”

Mycket riktigt, hemma väntar Julia med ett glas starkt te och hon frågar

”Så det är krig nu?”

Han står med ryggen emot henne i deras bibliotek och smuttar på teet, medan han tittar ut genom fönstret. ”Är det krig nu?” ”Ja. ”Han snurrar runt mot henne.

”Förstår du inte, det fanns inget jag kunde göra! Det var inte min sak.”

Julia försöker förstå. Hennes man är en av tolv ledamöter i den inre kretsen runt deras ledare. Han har uniform och emblem. Han är dekorerad och de lever ett gott liv på hans lön. Vad var det han inte hade kunnat göra? Vad var det som inte var hans sak?

En röst kan räcka

Ledaren i Moskva säger att landet är hotat, att omvärlden är hotfull och att de måste försvara sig. I Solomon Asches numera välkända socialpsykologiska experiment från 50-talet om konformitet och grupptryck, visar han att det bara krävs en enda röst som är olik, som ställer en fråga eller uttrycker en annan åsikt, för att släppa lös modet och förmågan hos de andra att bidra med det som är ens åsikter och sanning. Men utan den enda rösten av olikhet, kommer människor oftast att böja och bända på vad deras sinnen säger dem, så att det till slut kan passa lögnen eller maktens version av sanningen.

Julia står där bakom sin makes rygg och undrar om han var den där rösten, eller om när han säger ”Vad kan jag göra?!” egentligen menar  ”Jag ville/vågade inte störa”. Hon undrar om det var deras planerade påsksemester i Dubai han ville rädda, och om kriget nu krigas för att de ska kunna fortsätta använda den svarta limousinen.

Runt om i världen sliter vi alla vårt hår från tid till annan och säger både förtvivlat och självbelåtet till oss själva ”Vad kan jag göra?!” ”Vad kunde jag ha gjort?”

I vårt jobb som coacher eller bollplank åt ledare kommer vi inte sällan till en fråga, där svaret blir ”det är inte min roll/inte min sak”.

Det är dock aldrig helt sant. Så som det svaret ofta ges – sammanbitet, avfärdande, ibland lite sorgset men också alltid lättat – vet vi att det inte är sant. Det är en bortförklaring. Vi är beroende av att de som fattar beslut för oss, använder sin fulla mänskliga kapacitet. Inget annat. Men just det. Och därför krävs ditt och mitt bidrag, där vi tar vår roll och bidrar med information, med känslor, tvivel, perspektiv och åsikter. Det är vårt ansvar att lyfta frågor om helheten om hur vi ska klara freden, klimatet, rättvisan och den hållbara framtiden. I alla roller, alltid.

Vi kan alltid göra NÅGOT, det är faktiskt sant. Och tillsammans är vi starka, för att inte säga oövervinnerliga.