Jomo

JOMO – konsten att njuta av sina begränsningar

Nu känns det som att vi äntligen ser ljuset i tunneln. Jag vågar mig på att ropa hej innan vi har landat på andra sidan. Känn er fria att klaga och retas om jag har fel, men nu är pandemin över i betydelsen att vi behöver ha den som en våt filt över varje samtal. Visst ligger den där och lurar i vassen, redo att dyka upp i ny skepnad och bryta våra mönster igen, men nu mer som en känd och respekterad fiende.

I denna fas upptäcker jag att något har förändrats inom mig under pandemins framfart i vårt samhälle. Jag har en annan medvetenhet. Den är inte lätt att fånga, men den känns. Den känns som ett par nyinköpta vandringskängor, eller som en fortfarande stel bomullsskjorta. Jag lägger märke till hur jag är mer upptagen av att min tid har ett värde. Det är inte så att jag inte hade koll på detta innan pandemin, men det är mer påtagligt nu. Jag tänker oftare på att jag har olika viktiga processer igång samtidigt, och att jag behöver välja var jag lägger krutet. Det kan absolut vara en begynnande femtioårskris, men jag anar att fler upplever något liknande just nu.

Så, vad är det nu jag börjar känna av? En ökad medvetenhet om att värdera sin tid? En önskan att lägga krut på det som är värdeskapande? En viss tvekan inför vad som i mitt liv egentligen har företräde? Mina tankar fladdrar förbi Jonna Bornemarks åsikter om att släppa den enkla mätbarheten, och gå mot en uppvärdering av individens förmåga se helheter och göra personliga bedömningar. Jag rör mig också i tanken förbi Anders Rosengrens idéer i boken Hela livet. Han tycker att vi måste börja väga in de stora livsfrågorna i vardagslivet. Han trycker på behovet att ta in fler aspekter av livet, exempelvis våra andliga och existentiella behov. Här hittar jag tankar som jag känner igen i min nya medvetenhet.

FOMO eller JOMO?

När mina tonåringar berättar om deras generations ständiga FOMO, Fear Of Missing Out, slår det mig att jag nog börjar identifiera någon form av JOMO i mitt eget liv, en Joy Of Missing Out. Det är ganska skönt att notera att jag inte har förmåga att möta allas förväntningar, eller leverera fullt ut på allt. Jag är nöjd med att identifiera värden i mitt liv som får slå ut annat. Jag kan, inför mig själv och andra, säga att vissa frågor inte har fått mitt fulla fokus eftersom jag har annat jag värderar högre, som jag vill lägga min uppmärksamhet på.

Som väntat möts jag av reaktioner som förvåning och ibland besvikelse när jag berättar att jag har valt att lägga mindre energi på en viss fråga eller en viss person. En lokal politisk fråga om lokaltrafiken uppfattar jag till exempel som irrelevant. Min bedömning är att det måste finnas annat i vår kommun som är viktigare att diskutera. Jag väljer då att lämna sammanhanget och diskussioner som berör frågan. Få människor uppskattar att bli bortvalda, och de som tycker att frågan om lokaltrafiken är oerhört viktig kan då bli provocerade. Att försiktigt backa undan och låta dem vara upprörda blir en konst att öva på.

Ett annat exempel är när jag vågar mig på att säga att jag uppskattar både socker och grädde i maten. Jag har valt att satsa på ett rörligt och aktivt liv, så finlir avseende mitt matintag har jag inget vidare intresse att fördjupa mig i. Jag kan givetvis fascineras av andras oerhörda upptagenhet av att äta rätt fibrer och komplettera med rätt tarmbakterier, men jag är också tydlig med att detta inte kommer att beröra mig. Detta förhållningssätt är tydligen väldigt provocerande, för plötsligt får jag reda på att jag varken bryr mig om miljön eller mina barns framtid. Denna typ av påhopp har jag tränat på att sätta in på kontot ”Deras problem”.

Ta det inte bara personligt…

Det infinner sig en lugnande känsla när jag har lyckats bemöta mig själv och andra genuint. Möjligen är det inte lugnande om andras provocerade kommentarer behöver bemötas, men ändå lugnande att ha tagit ställning. Det kommer att krävas en del personlig grundtrygghet för att stå ut med denna motsättning, och den grundtryggheten vill jag gärna odla. Den sitter inte än, men jag ser att övning ger färdighet.

På ett liknande sätt kan jag själv också bli föremål för andras nedprioriteringar. Det gör litet ont, och prinsen på ärten i mig vill inte härda ut. Och, när jag har slickat mina sår kan jag uppskatta att ha blivit genuint bemött och ärligt nedprioriterad. Jag inser så sakteliga att jag inte är centrum av andras värld.

Jag tror att pandemin har gett många av oss en nödvändig period av eftertanke. En period där allting varit oförutsägbart och spelreglerna hela tiden har varit uppe för diskussion. När vi nu kliver in i spelet igen, finns en möjlighet att ta med sig nya spelregler in på planen. Spelregler som ger mer utrymme för att glädjas åt våra begränsningar och njuta av vår ofullkomlighet. Låt oss hjälpas åt att utforska detta nya tillstånd av sökande. Med lite träning kan vi nog uppskatta litet JOMO, och hantera att vi då och då är den som andra väljer bort. Det är nog inte hela världen.