Meningen med tillvaron

Arbetet och meningen med tillvaron

Att människan är en meningssökande varelse har åtskilliga levnadsfilosofer och tänkare konstaterat under århundradenas lopp. Kanske är det den egenskapen som ytterst skiljer oss från andra djur? Hur det än är med den saken så är meningen med tillvaron för många av oss en central fråga som aktualiseras i samband med olika avgörande livshändelser och processer. Det öppnar sig en djupare, mer existentiell dimension i tillvaron när man exempelvis för första gången flyttar ihop med någon, när man blir förälder, när man söker en viss utbildning eller får chansen att vidareutveckla sig i ett yrke.

Nu i pandemins kölvatten är vi många som börjat reflektera mer ingående över hur vi vill leva våra liv, vad man ska prioritera och vad man kan vara utan. Frånvaron av vardaglig, social gemenskap med andra utanför den närmaste familjekretsen, och saknaden efter levande kulturupplevelser är bara två företeelser av många som ökat behovet av att verkligen fundera igenom vilken sorts tillvaro vi vill ha.

Dessa existentiella funderingar kan sammanfattas i fyra frågor som vi alltför sällan ställer oss och som vi skulle ha glädje av att stanna upp vid lite oftare. De kan fungera som verktyg för tänkandet och hjälp att sortera upp saker och ting, både på jobbet och för en själv som person:

Vem är jag?

Varifrån kommer jag?

Varför är jag här?

Vart är jag på väg?

Vem är jag?

Svaren skiftar förstås beroende på i vilket sammanhang frågan ställs. Vi har olika roller i livet och självbilderna som är knutna till vad som sker i vår omgivning är trots allt relativt föränderliga. Samtidigt upplever de flesta av oss att vi innerst inne har en oföränderlig kärna, ett slags centrum, en mittpunkt, en fast identitet. Det är också ganska vanligt att vi undrar vem vi är bortom alla sociala sammanhang och roller. Tidigare har religionen fyllt i svaren på den sistnämnda frågan – idag är vi mer vilsna och sekulariserade.

På ett personligt plan kan svaren handla om vad man tycker om respektive ogillar, hur känslolivet manifesterar sig, vilka värderingar som är styrande för beteendet, om det är ordning och reda i tänkandet eller mest förvirring och motsägelsefullhet, mina egna förtjänster och brister, om jag till övervägande del är introvert eller extrovert och så vidare. Ju mer omfattande självkännedom man har, desto fler och mer nyanserade svar på frågan om vem jag är går det att finna.

På en arbetsplats är det fullt naturligt att söka svaren i den roll man har; vilka ens arbetsuppgifter är, hur ansvarsområdena ser ut, vilka mandat som finns att agera på egen hand, vad som förväntas i relation till arbetskamraterna, med mera. Vem jag är på jobbet bestäms mer än vi kanske anar av de omgivande faktorerna.

Varifrån kommer jag?

Det är inte ovanligt att vi i samband med livskriser eller stora förändringar i ens liv börjar fundera över det förflutna – uppväxten, hur vi formades. Viktiga händelser kan dyka upp i minnet och göra oss väldigt tankfulla. Och tidigare vänskaps- eller kärleksrelationer ses i ett nytt ljus när man tar sig tid att betrakta dem genom livserfarenhetens ögon. Så svaren på varifrån handlar inte bara om att man föddes i Uppsala och växte upp i Umeå. Det handlar om att öka sin existentiella och psykologiska förståelse för hur man blivit den man är. Så frågan är väl värd att reflektera kring.

Men har man någon nytta av att reflektera över ”varifrån” ens yrkesroll, ens arbetsplats, den organisation man jobbar i kommer från? Svaret är många gånger ja. Inom exempelvis sjukvården var det i ett inte alltför avlägset förflutet ganska vanligt att patienter förväntades tilltala personalen med en slags underdånig respekt. Så sent som under tidigt 60-tal stod nyblivna mammor i ”givakt” bredvid sin säng när överläkaren gick ronden. Sådant kan vara bra att ha i bakhuvudet för ung och oerfaren personal när de ibland träffar riktigt gamla patienter som möter dem med en slags överdriven hövlighet som känns alldeles bakvänd.

Att ha vetskap om exempelvis tidigare konflikter eller havererade förändringsprojekt inom ens organisation är också viktigt för att kunna navigera vettigt i nuet. För den oinvigde kan det annars bli helt obegripligt varför vissa kollegor beter sig som de gör, kanske är demonstrativt ointresserade av ett särskilt utvecklingsprojekt eller gör narr av innehållet på en konferensdag. Så är du ny på jobbet, våga utforska hur saker och ting gjorts tidigare, vilket arbetsklimat som varit dominerande under senare år, om det inträffat större kriser eller förändringar som efterlämnat spår.

Varför är jag här?

För en nybliven förälder så är förstås normalfallet att det inte råder någon tvekan om varför jag är här. När bebisen några år senare utvecklats till en temperamentsfull (eller slö) tonåring kan ju tvivel uppstå på hela ens funktion i tillvaron, men sammantaget är föräldrarollen ändå ett åskådliggörande exempel på hur frågan om varför kan vara ganska lätt att besvara i ett tydligt sammanhang.

Men många gånger fylls vi snarare av osäkerhet kring vad som är vår uppgift, vitsen med vår närvaro, vad som motiverar att vi befinner oss just där vi är – på jobbet, i familjen, på fritiden, i vänskapsrelationerna; Varför umgås vi över huvud taget med dom? Vi har ju ingenting gemensamt. Och insikten kryper in i kroppen; tid går förlorad som skulle kunna användas till annat. Medvetenheten om tidens gång skapar med andra ord en akut känsla av existentiell förlust och frågan om varför tränger sig på.

På jobbet har frågan större betydelse än vi kanske tänker på. Vad fyller min roll för syfte på den arbetsplats där jag är anställd? Hur ser kopplingen till organisationens övergripande mål ut? Forskningen har många gånger lyft fram just detta – hur viktig förståelsen av sambandet mellan den egna rollen och det övergripande syftet är för individens hälsa och känsla av sammanhang och mening. Och ytterligare en viktig aspekt är i vilken utsträckning ens egna värderingar överensstämmer med organisationens syfte? Känns det meningsfullt att bidra? Varför är jag just här och inte någon annanstans?

Vart är jag på väg?

Att försöka få en tillräckligt tydlig bild av framtiden, att kunna peka ut en riktning är av yttersta värde. Återigen är det konstruktivt att ställa sig de rätta frågorna, och inte bara som en följd av pandemin. Även under lugnare samhällsförhållanden är det viktigt att då och då fundera över sin livshållning, och hur saker och ting kan tänkas utvecklas framöver. Har jag en bra balans mellan arbete, familjeliv och fritid? Om inte: vad är möjligt att förändra? Vad kan jag göra avkall på? Vad är inte förhandlingsbart?

Att seriöst fundera över vilken sorts liv man vill leva, behöver också följas av insikten om vilken sorts liv man kan leva. Lite för ofta lägger somliga av oss upp planer som är precis utom räckhåll, medan förväntningarna växer sig stora. Andra vågar knappt planera någonting alls, trots att öppningarna finns, och farhågor av skiftande styrka tillåts dominera tillvaron. Men vi har också möjlighet att träffa hyggligt rätt om vi förmår skapa ett mellanmänskligt utrymme för eftertänksamhet, reflektion och dialog.

För många företag i skiftande branscher är framtiden i nuläget mer oviss än vanligt – och detta påverkar självfallet både chefer och medarbetare på högst konkreta sätt. Förutom de ekonomiska aspekterna av pandemin så råder en hel del osäkerhet kring hur arbetet ska organiseras, till exempel var och när man ska jobba. Risken finns i det oklara läge som råder att detta automatiskt anpassas mer utifrån olika individers personliga behov än vad som gynnar teamets gemensamma arbete och organisationens mål. Även här blir det av central betydelse hålla huvudet kallt och skapa utrymme för reflektion om vilken struktur som blir mest funktionell framöver.

Med hjälp av de fyra frågeområdena vem, varifrån, varför och vart kan vi utforska vår egen och andras position i olika sammanhang och som bonus få lite bättre grepp om hur vi ser på meningen med livet och tillvaron, och vad som gör det värt att leva.