Att leda på länk

Att leda på länk – ett riskprojekt

Jag pratar med personer som säger att det känns som om de leder i distans. Det är något med sinnena som inte blir tillgodosett. Jag ser dem smacka med tungan, vädra med näsan och gnida fingrarna mot varandra som för att få fatt i någon slags kvalitet där, mellan fingertopparna. Fingertoppskänsla är ett begrepp som dammas av igen, och som saknas.

De ”ser färre saker framför sig”, ”hör inte vad som pågår” som de gjorde förut och ”känner inte av vad nästa steg borde vara”. De får inte längre de vanliga signalerna inifrån sig själva, det som många kallar för intuition. Några som tar sig tid att formulera sig mer allvarligt beskriver det som att de leder i mörker eller tomhet. Man förnimmer ett stråk av djupare förlust. Jag känner igen mig i allt och påminns om vad vi kan och vet om människan, vi ultra-sociala varelser. Ultra-social är ett socialbiologiskt begrepp som knyter samman de inre biologiska systemen i oss med vår unika förmåga att bygga värdeskapande relationer utanför vår egen familj eller klan.

Brist på sociala impulser

Att vi känner brist nu i det pandemiskt digitala är inte bara av ovana, eller för att vi föredrog det som var förut. Det finns gott om forskning som visar att när kroppen och sinnena inte ”är med” får hjärnan mindre material att arbeta med. När de sociala impulserna blir färre är det svårare att sätta saker i sitt sammanhang. Vårt omdöme är djupt förankrat i kropp-hjärna-socialt-samspel. Lars Strannegård, rektor på Handels skriver i DN den 9/4 2021 om vad högre utbildning ska ge och hur digital undervisning bara delvis kan åstadkomma det. Strannegård räknar upp fem delar av en helhet: Stoff, Sammanhang, Socialitet, Samhörighet och Självförtroende. Det är väl sammanfattat och det är väl också syftet med hela livets skola. När dessa delar samspelar utvecklas reflektion, intention, mod och driv för mer än den egna välfärden.

I inledningen av pandemin rapporterades att studenterna klarade sig bra med digital undervisning, men under hösten började rapporter komma om att studenter mår sämre och sämre. SFS gör en nationell sammanställning i december 2020 som ger vid handen att nära 60% av tillfrågade studenter uppger förhöjd nivå av stress, oro och depressionssymtom. En väninnas dotter som var ny på högskolan sade ”läraren frågar varför vi valt den här utbildningen – men JAG vet inte, hur ska JAG veta?”. Hon hade, i sin isolerade tillvaro utan fysisk kontakt med vare sig universitetsbyggnaden eller kamraterna, förlorat känslan för stoffet och sammanhanget och förlorat självförtroendet. Utan socialitet tycks samhörighet och identitet glida oss mellan fingrarna. Utan identitet förloras sammanhanget.

Självförtroende uppstår ur verkliga erfarenheter av att försöka bidra och få respons av andra. Med självförtroende känner vi att vi har verktyg. Vi tar upp våra röster och hjälps åt att förbättra samhället. Det gäller för alla åldrar, organisationer och strävanden: vi behöver träffas, få uppleva skillnader och likheter, se andra tänka, känna, reagera för att vara i livet och kunna bedöma det väsentliga. Strannegård påminner om att den högre utbildningens syfte är självförverkligande och frigörelse, inte enbart att försörja de rådande behoven av kunskap och kompetens.

Jag nickar då jag läser detta. Vi tänker på det varje dag i våra jobb som coacher och grupputvecklare. I varje del av samhället behöver vi modiga människor som vill och kan bidra i handling till något viktigt. Och digitalt går det transaktionella bra, vi delegerar, följer upp (ibland), har effektiva möten med bättre dagordningar (ofta), men vad transformerar vi? Hur framåtriktat blir det vi gör?

Att fylla tomrum

Vi skiljer oss åt i vår förmåga att fylla i tomrummen. Agneta Pleijel skriver i sin senaste roman Dubbelporträtt om författaren Agatha Christie. Det berättas att hon växte upp som ett helt ensamt barn, utan vänner och länge utan skolgång. Hon har själv sagt att hon aldrig saknade sällskap därför att personer, figurer och berättelser trädde fram i hennes fantasi. Agatha Christie kunde alltså fylla i själv där verkligheten lämnade utrymme. Hennes detektivromaner sålde i stora tal redan tidigt i karriären. Men i hennes eftermäle berättas om svårigheter i att hantera nära relationer och sig själv i kris. Hon lämnade exempelvis sitt lilla spädbarn för en 10 månader lång äventyrsresa med sin man, utan att det gav upphov till särskilda känslor i hennes inre. Dottern kände inte sina föräldrar då de kom tillbaka och för henne var detta en svår erfarenhet att förhålla sig till, livet ut. Agatha Christie försvann också dramatiskt under elva dagar i samband med att hennes man berättat att han ville lämna henne för en annan. Agathas bil befanns övergiven och krockad och hela världen letade efter den berömda författarinnan. Hon hade tagit in på ett hotell under sin makes älskarinnas namn och läste och konverserade om tidningarnas skriverier tillsammans med hotellets övriga gäster. Det är en spännande historia när man får gå nära och man kan också känna igen hur lockande det vore att ibland få regissera livet på egen hand, sätta på sig en hatt och ta ett annat namn.

En spekulation är att Agatha med fler verkliga relationer under uppväxten kunnat känna mer empati med sin dotter och haft fler verktyg och vänner till hjälp då världen föll samman. Kanske hade hon till och med kunnat fatta några annorlunda beslut längs vägen.

Att ha styrkan att fylla sina egna tomrum är en fantastisk tillgång men med den följer risker. Ju mer vi dväljs i egenhändigt fyllda tomrum, ju längre ifrån den delade verkligheten för det oss, och vi utvecklar färre färdigheter då vi på sätt och vis bara löser problem med oss själva, i fantasin.

Risker

Det finns några tydliga risker med att vara för långt ifrån andra i beslutsfattande:

  • Försvagat omdöme – vad är viktigt och bråttom?
    I det digitala lagarbetet får både du och de andra svårare att uppleva mening, nödvändighet och brådska. De är områden där sinnena och relationerna ger de största bidragen; vi läser av kroppens inre sensationer som stimuleras av intryck ifrån omgivningen och det som händer formar vår bedömning. Utan dessa intryck famlar vi och glömmer. Känner ni igen att man efter en dag i digitala möten undrar vad som egentligen har skett? Många skriver kom-ihåg-listor under mötena för det som sägs eller beslutas griper inte tag i en och stannar kvar.
  • Sämre underlag för beslut – vi överskattar eller underskattar vad vi vet och kan.
    Tolkningar av det som händer blir mer sårbara för egna brister och ”käpphästar”. Mycket av det vi tycker oss se/höra på skärmen blir reflexioner av oss själva. Framför skärmen har vi inte mer än oss själva att falla tillbaka på och det sporrar vissa att öka självhävdelsen medan andra blir mer osäkra.
  • Svårt att avgöra hur överens vi är
    I den digitala kommunikationen är det svårare att fånga vad andra tänker och känner. Vi letar ledtrådar i en mycket begränsad bildruta på zoom eller lyssnar på en person i taget i telefonsamtal. Vanligtvis behöver vi ordval, meningsutbyten, blickar, gester, dofter ja, ni vet allt vad vi som människor använder oss av, för att förstå vad som pågår. Vi är inte tränade på att förankra, tolka, bearbeta och korrigera gruppens gemensamma bild av vad som händer, varför det händer och meningen med det, på distans.  Många rapporterar att deras organisation inte flyttar fram frågor som de förväntar sig, arbetsgrupper får inget gjort mellan mötena och frågor tycks stå och stampa.

Summa summarum, mycket fungerar bra, men vi har sämre grund att stå på. Det är inte bara en känsla. Lars Strannegård resonerar om sitt ansvar som rektor för ett lärosäte för högre utbildning, han skriver att skolan behöver locka studenterna till platsen och förtydliga vad som bara kan ske där, tillsammans med andra, och ingen annanstans. Samma sak gäller oss andra, att forma och skydda mötesplatserna som möjliggörs med mer vaccin och nya rutiner. Till dess gäller det att vi värnar om vårt omdöme, vårt självförverkligande och att verkligen söka få till lite fingertoppskänsla för varandra och frågorna vi driver.