Människans behov av närhet

Människans behov av närhet i ett pandemiliv utan kramar

Den pandemiska tillvaron är ett faktum och går nu in på andra året. Våra liv har förändrats på åtskilliga sätt. Ett av de kanske största inneboende behoven människan har, har vi tvingats göra avkall på – vårt behov av närhet och beröring. Social och fysisk distansering har fått självklart företräde för att skydda oss själva och våra medmänniskor. Kostnaden är stor, om än nödvändig. Isoleringen skapar känslor av ensamhet och utanförskap. De mest drabbade grupperna är personer som inte lever i en relation, de som inte innan pandemin hade ett socialt nätverk samt äldre och personer som tillhör riskgrupp och behöver hålla sig ifrån all mänsklig och fysisk kontakt.

Människans behov av närhet för överlevnad

Tidiga psykologiska teoretiker, som exempelvis Sigmund Freud, hävdade för hundra år sedan att spädbarnets viktigaste källa för överlevnad var föda, företrädesvis från modern. Detta låter kanske självklart och logiskt. Men senare genomfördes experiment, ledda av Harry Frederick Harlow, kring behov av närhet och omvårdnad. Där skildes apungar från sina mödrar och fick fyra olika typer av ”surrogatmödrar”. Två grupper fick surrogatmödrar som var gjorda av frottétyg, den ena tillhandahöll mat i en nappflaska med mjölk som satt på surrogatmamman, den andra hade ingen nappflaska. Två andra grupper fick surrogatmödrar gjorda av ståltråd, den ena med nappflaska, den andra utan.

Resultatet påvisade det oändligt stora behovet av närhet. I det flesta fall sökte sig apungarna till de mödrar som var mjuka, oavsett om de gav mat eller ej. Närhetsbehovet var större än behovet av föda. Detta stod alltså i motsats till den tidigare idén om att föda var människans primära behov för överlevnad. Även om studien gjordes på rhesusapor, har liknande resultat påvisats från barnhem. Barnhemsbarn som endast får föda genom att bli matade med nappflaska, utan att bli hållna eller berörda, löper risk att inte överleva utan dö på grund av isolering och brist på närhet.

Hur kunskap om CT-nerver kan hjälpa oss

Människan stora inneboende behov av närhet och beröring ger oss en känsla av tillhörighet, bekräftar våra relationer och vår sociala tillhörighet. Genom neurovetenskapen ökar vår förståelse för hur det hänger ihop. Helena Wasling, PhD i neurovetenskap på Göteborgs Universitet, har studerat nerver som responderar på beröring, så kallade ”CT-nerver”.  Dessa nerver finns överallt på människokroppen, utom på handflator och fotsulor. Specifikt för just dessa nerver är att de enbart svarar på lätt beröring, inte smärta. Vid lätt beröring av vår hud sänder CT-nerverna signaler till djupare subkortikala nivåer i hjärnan, som hanterar vår emotionella upplevelse. En beröring kan ge oss en signal om att vi känner oss trygga och accepterade. Beröring reducerar också stress och smärta. När vi istället upplever utanförskap eller är socialt isolerade aktiveras samma områden i hjärnan som vid fysisk smärta.

Forskningen om CT-nerver kan hjälpa oss i tider när mänsklig beröring är oss fråntagen. Vi kan nämligen stimulera dessa nerver på olika sätt och på så sätt skapa känslor som liknar de som vi får genom interpersonell kontakt och närhet.

Vi kan:

  • Ta en dusch eller ett varmt bad. Vattnet på huden stimulerar CT-nerverna. Värmen gör också att musklerna slappnar av.
  • Klappa ett (hus-)djur. Närheten från ett husdjur reducerar stress och blodtryck. Under pågående pandemi har studier visat att husdjur kan ge tröst och avslappning.
  • Se den andre i ögonen och ha gärna djupare meningsfulla konversationer. Speciellt med de individer som är isolerade.
  • Använda tekniken för att mötas ansikte mot ansikte. När du ringer, använd om möjligt FaceTime eller andra plattformar där du kan se personen under konversationen.
  • Bekräfta och spegla den andres känsla av ensamhet eller isolering utan att säga ” jag vet hur du känner”, om du inte riktigt är i samma position själv. Du kan i stället säga ”det låter som att du har det svårt just nu, vill du berätta mer/kan jag göra något för dig? ”

Människans behov av närhet och tillhörighet är neurobiologiskt förutbestämt. När rådande omständigheter hindrar dessa behov från att tillfredsställas blir vår verbala och icke-verbala kommunikation allt viktigare. Samtidigt så besitter människan en styrka – vår förmåga att kunna öva och träna på vårt kommunikativa samspel och att kunna anpassa vårt beteende till den situation som råder.

Referenser:
Harlow, HF (1958), The nature of love. (American Psychologist 13: 673-385)
Mary Halton, Humans are made to be touched — so what happens when we aren’t? (Ideas.Ted.Com)
Andreas Åhs, Livsviktigt att röra vid varandra (Tidskriften Folkuniversitetet)