Samverkan kan aldrig vara målet

Samverkan har de senaste åren varit ett ständigt återkommande ord, särskilt inom offentlig verksamhet. Samverkan finns till och med angivet i lagtexter för såväl hälso- och sjukvård som socialtjänst och skola. Och när man nämner samverkan avser man både organisations- och individnivå. Samverkan för med sig ett skimmer, ett hopp, en tro att nu ska allt bli bra.

Jag har de senaste åren arbetat mycket med just frågor om samverkan på både högsta organisatoriska nivå med styrning och ledning och nära den enskilde med medarbetare från olika verksamheter. Min slutsats är att samverkan aldrig kan vara målet. Samverkan måste vara medlet och målet något helt annat som måste definieras av den som är berörd.

Tänk er att ni har en idé om att bygga en fin uteplats och tar kontakt med professionella på området bygg och anläggning. Är då ”vem som spikar och vem som gräver” det intressanta i samtalet eller själva målet nämligen uteplatsen och om din idé är möjlig att förverkliga? Naturligtvis det senare.

Detsamma gäller personer som vid ett givet tillfälle är beroende av insatser från flera verksamheter samtidigt. Det kan till exempel handla om en äldre person i behov både av specialiserad hälso- och sjukvård och av hemtjänst för att klara vardagen. Eller om en familj med ett barn som har en funktionsnedsättning där såväl skola, socialtjänst som barnsjukvård finns med.

I båda dessa fall kan samverkan mellan verksamheter och professionella vara aktuell. Men det är ju inte samverkan som sådan den enskilde är intresserad av utan snarare konkreta mål i sitt eget liv. Det handlar om att ha hälsa och förutsättningar nog att självständigt ta sig till sociala sammanhang eller för barnets räkning att trots begränsningar kunna delta i skola och fritid på lika villkor.

 

Samverkan är medlet. Det som ska ske bakom kulisserna för att mål ska uppnås. Lite enkelt kan man säga att samverkan är att samordna + samarbeta. Det betyder att det ytterst bortom lagtexter och eventuella nedskrivna rutiner handlar om människor. Människors förmåga att med den professionella kompetens och den yrkesroll man har kunna samordna och samverka med andra professionella – från andra verksamheter med andra lagstiftningar, ledningssystem och organisationskulturer. För detta krävs både organisatoriska förutsättningar och utvecklad yrkesmässig kunskap om hur man verkar tillsammans med andra med fokus INTE på att alla vi olika professionella ska få till det utan på att den enskilde som är berörd med vår gemensamma hjälp når önskvärda mål.

Man kan tycka att detta borde vara ganska lätt men man behöver bara gå till den arbetsgrupp man själv umgås med i det dagliga för att inse att just mänskligt samarbete och samordning av handlingar mot ett mål är något som kräver både ledning, kunskap och uthållighet. Möts man i vardagen på jobbet är förutsättningarna enklare för att finna hållbara lösningar på sikt. I team som uppstår tillfälligt kring mål som formuleras av kund ställs höga krav på att kommunicera och samarbeta effektivt. Samverkan är ett kunskapsområde i vardande som inte minst involverar systematisk gemensam styrning och ledning. Denna bloggs exempel var hämtade ur offentlig verksamhet men att få till ”hängrännor mellan stuprören” är något som de flesta företag och organisationer brottas med.

 

Vill du veta mer om Sandahl Partners och våra tjänster? Kontakta oss gärna här!