Ur Expressens bilaga "eva & adam" 4-5 februari 2001
NAMN: Patricia Tudor-Sandahl
ÅLDER: 60
FAMILJ: Döttrarna Hedda och Rebecka, maken Christer Sandahl
BOR: Lidingö, utanför Stockholm
YRKE: Filosofie doktor i pedagogik, leg psykolog och terapeut, författare. Rektor för Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildning
AKTUELL MED: Boken "Den tredje åldern". Skriver på en bok om behovet av ensamhet.
BAKGRUND: Född och uppvuxen i England. Kom till Sverige som 23-åring för att undervisa i engelska i två terminer. Har skrivit flera böcker, varit sommarpratare i P3 i somras och har medverkat i P1:s morgonprogram "Andakt".
Psykologen Patricia Tudor-Sandahl är ett proffs på det mänskliga psyket. Och när hon skriver delar hon med sig av sitt eget liv med flytt från hemlandet, tre äktenskap och en svår sjukdom.
- Boka tid med dig själv regelbundet. Vi behöver ensamtid för att kunna smälta och reflektera, säger veckans mentor.
Patricia Tudor-Sandahl om frusna igelkottar och kärlek
Har du hört Patricia Tudor-Sandahl på radio? Med sin lugna röst med rund engelsk brytning delar hon med sig av sin livskunskap. Hon pratar om att hitta sig själv och att ta vara på varje dag som om det vore den sista.
- Livet kan förändras på en kort stund. Som den där sommarmorgonen när jag vaknade i mitt hus vid havet och solen sken. Jag skulle göra allt det där trevliga jag inte hunnit. Låg där och mös och skulle bara ta min ögondroppar. Tog näsdropparna istället. Smärtan var outhärdlig och jag blev blind i flera dagar. Att inte skjuta upp saker till morgondagen är ingen klyscha, säger Patricia Tudor-Sandahl. Att hon jobbar som psykolog och terapeut innebär inte att hon har svaren på livets alla frågor. Hon kämpar på som vi andra och lär sig hela tiden.
Din senaste bok "Den tredje åldern" handlar om åren mellan 50 och 70 och att hitta rätt i livet. Måste man vänta till dess?
- Ofta är det först efter 50 som man får frihet att ägna mer tid åt sig själv. Det är då man inser att man gjort mycket som inte går att göra om. Funderingar om vem man är brukar ju ofta dyka upp runt. 40. Jag fick mitt andra barn när jag var över 40 och det är kanske därför jag är lite sen.
Jag skrev om åren efter 50 efter som det är där jag är nu. Även om vi lever i en exakt ålder så lever vi paradoxalt nog i alla åldrar. Inom oss kan vi känna oss som nio, 19, 39 och 69. Det är viktigt att varken vara rädd för sin barnslighet eller för den blivande äldre personen.
- Mitt behov av att vara ensam har vuxit de senaste åren. Det är spännande att möta sig själv. Många är rädda för tankar och känslor som vi länge trängt undan. Visst, det kan vara smärtsamt, men man kan också hitta mycket glädje. Att ge sig tid att vara ensam kan vara ett sätt att inse all kapacitet man har. Allt går så fort i våra liv. Vi behöver ensamtid för att kunna smälta och reflektera. Boka tid med dig själv regelbundet, även om du lever ett stressigt liv med familj och karriär. Se vad som händer.
Du säger att det är viktigt att skilja på begär och behov?
- Jag minns en underbar dag när jag hade städat mitt hus och kände mig så nöjd. På kvällen åt vi middag hos nya bekanta med ett påkostat och smakfullt hem. I stället för att fortsätta njuta av en bra dag så kunde jag inte låta bli att bli grön av avund av att mitt hus inte var lika vackert. All glädje försvann. Avundsjuka slukar en massa energi som vi bättre kan ta tillvara. Vi är ofta så snåla med känslor mot varandra.
- Livet talar tidigt om för oss vilka vi är. Hur vi "ska vara". Vi består av en kropp, ett psyke och en själ. Man ska vara noga med alla delarna. Ofta sätter vi en del i centrum och stoppar undan de andra. Var lyhörd och uppdatera din självbild med jämna mellanrum. Fråga dig själv: Hur känns det i kropp, huvud och hjärta? Det är så lätt att köra över sig själv och inte vara känslig för sina behov. Var inte rädd för de paradoxala känslorna. Alla människor består av motsägelsefulla känslor, glädje – ångest, smärta – kärlek. Våga möta dina demoner och lär känna dina rädslor. Låt skriken komma upp. I drömmar och i felsägningar kan vi höra vårt undermedvetna tala. Våra drömmar innehåller så mycket att det är svårt att sovra, men det är viktigt att lyssna när vårt omedvetna försöker säga oss n&ar ing;got.
- En mentor är inte så dumt. Att prata med någon äldre, vis person. Våga blotta sidor som du inte tycker om och se vad som händer. Genom att väga visa dina svagheter kan du få mycket tillbaka. Det finns många vägar till självkännedom, från psykoterapi till skönlitteratur. Sök dig fram till vad som känns rätt för dig. Det viktigaste är att ta sin egen utveckling på allvar.
Hur har du kunnat kombinera karriären med familjen?
- Två spruckna äktenskap och mycket fiskpinnar. Jag fick mitt första barn när jag var 26 år. Då var jag väldigt radikal och ganska enkelspårig. Körde på för hårt i mina spår. När min andra dotter föddes var jag 43 år och mycket mera ödmjuk inför livet.
- Vi gör så gott vi kan. Vi gör en massa fel men det mesta går att reparera. Barn klarar mycket bara de förstår att vi älskar dem. Att gå och känna skuld är förminskande och destruktivt. Det gäller att hitta en motvikt och att få ur sig sina känslor. Prata med vänner. Tjejsnack är viktigt, men man ska våga ta nästa steg, att skrapa lite på ytan och prata om tyngre saker. Skriv dagbok!
- Det är nog ännu svårare att vara förälder i dag än på 70-talet. Kraven har trissats upp och vi har fått mer kunskap om vad barn behöver, som uppmärksamhet.
- Jag hade precis varit i England för att säga adjö till min döende far när jag fick beskedet att jag hade cancer. Det var som att falla ner i ett mörkt hål. När jag låg på sjukhus fick jag en tom anteckningsbok av min ena dotter. Så började jag skriva om mitt liv. Händelser, upplevelser från barndomen dök upp som från ingenstans och skrivandet gav mig ny stark lust att leva. Att skrivandet har en läkande kraft är jag övertygad om. Är du mitt uppe i familjen och karriären - gå upp tio minuter tidigare varje morgon! Sätt dig och skriv om vad som helst som dyker upp. Läs om det efter ett par dagar, du kan bli förvånad!
Du har två äktenskap bakom dig. Varför är det så svårt med kärlek?
- Jag har varit gift med min nuvarande man i 20 år och det är underbart. När jag gifte mig de två första gångerna var jag både ung och omogen. Kärleken är ett dilemma. Vi har så svårt att ge oss hän helt och fullt. För många är det ett hot att visa sitt beroende av en annan människa. Så mycket rädsla och gammal sorg hindrar oss från att komma nära varandra. Som två små igelkottar som fryser. De kommer närmare varandra och längtar efter varandras närhet, sen när det börjar stickas så backar de tillbaka istället för att låta det stickas lite och krypa ännu närmare. Vi måste våga satsa och inte nöja oss med kompromisser.
Veckans mentor Patricia Tudor-Sandahls bästa livsråd
