Gruppdynamiken i en sekt
Sekter är ett socialpsykologiskt fenomen som inte upphör att fascinera och förskräcka oss som nyhetskonsumenter. Tv-dokumentärer och tidningsreportage om grupprocesser som spårar ut i destruktivitet, från Jonestown till Knutby, avlöser varandra i det mediala flödet. Men vad är det egentligen för psykologiska processer som utmärker just sekter, eller high-demand groups, som den mer akademiska termen lyder? Och vad kan dessa ytterlighetsexempel på negativ gruppdynamik lära oss med avseende på gruppers fungerande i arbetslivet?
Den här texten är en introduktion till sektfenomenet, där vi undersöker hur de kan förstås utifrån ett systemteoretiskt synsätt. För den som blir nyfiken finns en längre text att fördjupa sig i här.
Genom att titta närmare på ett extremt fenomen som sekter, och vad gruppdynamiken i en renodlad sekt kan göra annars normala och välmenande människor kapabla till, får vi också en tydligare bild av processer och skeenden som gör att arbetsgrupper och team inte fungerar väl. Det betyder förstås inte att en sämre fungerande arbetsgrupp i sig skulle vara jämförbar med en sekt. Men det som händer i sekter är vid närmare betraktande normala mänskliga fenomen som – på grund av gruppens isolering, och ledarens maktfullkomlighet – drivits extremt långt.
Systemteorins sätt att förstå gruppers fungerande utgår från att alla mänskliga system – individer, grupper, organisationer – strävar efter att överleva, utvecklas och transformeras. Den antar också att grupper utvecklas genom att urskilja och integrera olikhet, det vill säga genom att ta in och dela ny information och använda sig av den för att anpassa sig till en föränderlig omvärld. När grupper och organisationer inte fungerar väl (i betydelsen uppfyller sina verksamhetsmål samt främjar mänskligt välbefinnande) handlar det ofta om att de har blivit personstyrda. Vad betyder det? Definitionen på en personstyrd grupp är en där bristen på tillit inom gruppen gör att medlemmarna förhåller sig till varandra på ett överdrivet försiktigt och tillbakadraget, alternativt överdrivet självhävdande, sätt – ett som inte hjälper gruppen att kommunicera öppet om sina utmaningar.
Grupper behöver, för att de ska utvecklas till tillitsfulla mänskliga system, lära sig att hantera det som systemteoretikern Yvonne Agazarian har kallat ”the authority issue”, den existentiella, allmänmänskliga frågan om hur vi förhåller oss till auktoriteter och makt. För att kunna ”ta vår auktoritet”, och i medlemsroll bidra till att den grupp vi ingår i utvecklas och mognar, behöver vi kunna både underordna oss gruppen och ledaren i tillräcklig grad, och agera självständigt och efter eget samvete i förhållande till dem. Uttryckt på annat sätt: grupper behöver medlemmar som självständigt tar roll i gruppen med fokus på det gemensamma bästa, givet gruppens och organisationens mål. Endast genom den flexibiliteten och pendlingsrörelsen hos medlemmarna, mellan å ena sidan grupptillhörighet och å andra sidan självständigt tänkande, kan grupper utvecklas och fungera på en grundval av mellanmänsklig tillit. Men detta innebär samtidigt en utmaning, eftersom vi alla har en inlärningshistoria kopplad till auktoriteter och makt som aktiveras varje gång vi går in i en grupp.
Det utmärkande för sekter är just att denna pendlingsrörelse kortsluts, och att ”auktoritetsfrågan” löses – eller snarare upphävs – genom att medlemmarna fullständigt underkastar sig ledarens auktoritet och ger upp sin självständighet. Och det som utmärker sektledare är den fullständiga bristen på tolerans för olikheter: endast ett perspektiv får finnas, nämligen sektledarens eget.På det sättet framstår sekten som själva sinnebilden av en personstyrd grupp.
Om du blir nyfiken på att läsa mer kan du klicka dig vidare här till en längre text som beskriver den särskilda kombination av kärlek och skräck, i förhållandet mellan följare och ledare, som utmärker en high-demand group eller sekt.
Läs mer om Sandahl Partners här