Gruppdynamiken i en sekt

Fördjupning – Gruppdynamiken i en sekt

Människan brukar beskrivas som en hypersocial varelse, kapabel – på grund av sina unika psykologiska förmågor, bland annat till inlevelse i andra människors inre världar – till avancerat gruppsamarbete och kulturell utveckling. Det finns ett existentiellt spänningsförhållande, inom var och en av oss, mellan vår förmåga att anpassa oss till gruppens auktoritet å ena sidan, och å andra sidan vår strävan efter individuellt självbestämmande och tolerans för olikheter i gruppen. Våra grupptillhörigheter, som utgör en central del av vår mänskliga identitet, innebär att vi låter gruppen, med dess normer och värderingar, flytta in i och bli en del av oss, något som förstås är nödvändigt för att organisationer och samhällen överhuvudtaget ska fungera. Men denna ”inre grupp” befinner sig hela tiden i ett dynamiskt växelspelsförhållande med vår medfödda självständighetssträvan. Grupper fungerar väl, i den meningen att de kan utföra effektivt arbete och främjar mänskligt välbefinnande, när det råder balans mellan våra grundläggande behov av både grupptillhörighet och självständighet.

Vad är det då som sker psykologiskt med människor som lockas in i destruktiva sekter och sedan inte förmår ta sig ut? Frågan får ökad aktualitet i en tid när demokratin, som ju är den mänskliga samverkansform som ligger allra längst från sekters sätt att fungera, på olika sätt ifrågasätts och trängs tillbaka runtom i världen. De mänskliga reaktioner som uppstår i sekter, eller high-demand groups som de benämns i forskningslitteraturen, liknar dem som uppstår i andra manipulativa och förtryckande sammanhang, poängterar socialpsykologen Alexandra Stein i boken Terror, Love and Brainwashing. I större skala kan det handla om totalitära politiska rörelser eller samhällen, och i mindre skala om misshandelsförhållanden eller andra slags destruktiva familjedynamiker. Det som är mest utmärkande för destruktiva sekter, menar Stein, är en särskild slags relation mellan följare och ledare, en relation som i sig utgör ett trauma.

Fenomenet sekter handlar i grunden om att människor manipuleras till att låta den ena polen, grupptillhörigheten, fullständigt överordnas den lika grundläggande mänskliga strävan efter självständighet. Ett av de mest fasansfulla exemplen är Jonestownmassakern 1978, ett kombinerat gruppsjälvmord och massmord med över 900 döda, bland dem ett stort antal barn som tvingades dricka giftblandad saft. Ett annat är den japanska domedagssekten Aum Shinrikyo, som genomförde en dödlig saringasattack i Tokyos tunnelbana 1995 och hade långt gångna planer på tillverkning av ett eget kärnvapen, som skulle detoneras i avsikt att starta ett tredje världskrig. Fenomenet belyser just hur människor, under trycket av en destruktiv gruppdynamik, kan fås att begå handlingar som de aldrig skulle utföra under normala omständigheter, och till och med, i extrema fall, sätta lojaliteten mot ledaren framför det egna överlevnadsintresset.

Kortslutning av grupputvecklingen

Det som mer än något annat hindrar grupper från att utvecklas, konstaterade forskarna Warren Bennis och Herbert Shepard i en klassisk forskningsartikel från 1956, är frånvaron av direkt, tydlig och öppen kommunikation. Vi tenderar alla, innan en grupp har utvecklats till att kunna hantera konflikter (och därmed ”the authority issue”) på konstruktiva sätt, att kommunicera antingen från en mer foglig eller mer trotsig social överlevnadsroll i förhållande till gruppens ledare och gruppmedlemmar sinsemellan. I takt med att gruppen utvecklas mot en högre grad av tillit blir det lättare för oss att släppa taget om dessa gamla sociala överlevnadsroller och i stället ta roll på ett systemcentrerat sätt (med systemets/organisationens reella mål för ögonen), och kommunicera öppet, respektfullt och konstruktivt om olikheter i perspektiv.

I sekter, liksom i totalitära organisationer och samhällen, sker i stället vad som skulle kunna beskrivas som en kortslutning av auktoritetsfrågan, den allmänmänskliga utvecklingsuppgift som gruppmedlemskap aktualiserar för oss alla. När det gäller sekter kan man konstatera att de existerar för att möjliggöra en specifik typ av relation mellan ledare och följare/medlemmar, en relation som kännetecknas av ledarens känslomässiga (och, ofta men inte alltid, sexuella och materiella) exploatering av medlemmarna. Relationen bygger på makt, och på över- och underordning. Det officiella, uttalade målet kan ha idealistiska övertoner som att förändra världen i en viss önskad riktning, eller åstadkomma personlig utveckling eller till och med upplysning. Men det outtalade, egentliga målet är förhärligandet av ledaren, det ständiga bekräftandet av dennes grandiosa självbild. Gruppen underordnas fullständigt ledarens behov av att till varje pris bevara sin orealistiska självbild, som i sin tur ofta utgör ett försvar mot en kraftfull, underliggande förintelseångest.

Det som utmärker sektledarens psykologiska fungerande är just den fullständiga bristen på tolerans för olikhet – för ett eget, självständigt perspektiv hos medlemmar av sekten. Olikhet innebär ett hot mot den grandiosa självbilden. Psykoanalytikern Daniel Shaw har, i boken Traumatic Narcissism, beskrivit hur sektledares narcissistiska störning innebär att de eftersträvar ”hegemonisk subjektivitet” – att det bara får förekomma ett perspektiv, ledarens eget. Gruppens hela fungerande underordnas detta bekräftelsebehov, och varje avvikelse från den rätta linjen riskerar att destabilisera ledaren och utlösa dennes underliggande paranoia.

I sekten förekommer därför ingen systemcentrering, som ju innebär att medlemmarna och ledaren i en grupp låter sitt egenintresse underordnas systemets syfte och mål, och bidrar till det genom att ta medlemsroll i gruppen. I stället går gruppens själva existens ut på att tillgodose ledarens egocentriska, narcissistiska behov – det existerar så att säga inget genuint systemcentrerat mål.

Följden blir naturligtvis också att sekten, på grund av sin oförmåga att hantera olikhet, får svårt att utvecklas som mänskligt system. Men den kan ändå överleva och växa i storlek om den (som regel under falska förespeglingar) lyckas integrera tillräckligt mycket olikhet i form av nyrekryterade medlemmar, som därefter gradvis tvingas underordna sig gruppens likhetsnormer.

Den sociologiska och psykologiska forskningen om sekter har länge hämtat inspiration från psykiatern Robert Jay Liftons banbrytande studie om ”hjärntvätten” i det kommunistiska Kina, Thought Reform and the Psychology of Totalism, som publicerades 1961. Lifton fann att den kinesiska hjärntvättsprocessen kunde beskrivas i termer av en rad ”teman”, som gemensamt präglas av det han kallade ”totalism” – den mänskliga tendensen till absoluta kategoriseringar, till känsloladdat antingen-eller-tänkande och indelning av världen i gott och ont.

Hjärntvättsprocessen inriktas på att åstadkomma en individens fullkomliga underkastelse under systemet. Ledningen upprättar för det första kontroll över informationsflödet: systemet sluter sig för utifrån kommande information, och all informationsöverföring inom systemet, mellan enskilda individer, kontrolleras. Den totalistiska miljön präglas vidare av det Lifton kallar ”kravet på renhet”, upprättandet av ett ouppnåeligt ideal av absolut godhet och renlärighet som alla medlemmar måste eftersträva. Detta krav på renhet, på förverkligandet av ett omöjligt ideal, innebär att den totalistiska miljön griper djupt in i den enskildes inre psykiska värld och manipulerar de allmänmänskliga tendenserna att uppleva skuld och skam kopplat till våra universella mänskliga tillkortakommanden.

Skuld- och skamproblematiken eldas på ytterligare genom ”bekännelsekulten”, en påtvingad ständig upptagenhet med kritiska självavslöjanden inför gruppen, som syftar till att avskaffa allt privat psykiskt utrymme. Den totalistiska miljön gör anspråk på att ha tillgång till den enda sanna läran, ”den heliga vetenskapen”, med Liftons term. Indoktrineringen i denna enda sanning sker med hjälp av ”laddning av språket”, som innebär att alla mänskliga problem reduceras till ”tankestoppande klichéer” – ständigt återkommande fraser och termer som syftar till att strypa tendenser till självständig tankeverksamhet. Principen ”doktrin över person” innebär att den rätta läran är överordnad alla mänskliga hänsyn, och att varje tvivel på dogmernas riktighet tolkas som ett utslag av personliga brister eller psykologiska avvikelser.

Slutligen tar sig den totalistiska miljön rätten att avgöra vem som har rätt att existera och inte, antingen på ett symboliskt plan eller i bokstavlig mening. Lifton benämner detta tema ”the dispensing of existence”, och menar att det summerar totalismens ondska. Totalistiska miljöer skapar, genom sin indelning av världen i det absolut goda (den egna gruppen eller rörelsen) och det absolut onda (världen utanför, dit också den enskilda medlemmen riskerar att förpassas om han eller hon uppvisar bristande renlärighet och underkastelse), en ständigt närvarande underström av förintelseångest som underblåser den destruktiva gruppdynamiken.

Sekt grupp

Anknytning till sekten

Alexandra Stein ger i sin bok ett intressant kompletterande perspektiv på den ”totalismens psykologi” som Lifton sökte förstå. En fördjupad insikt i det som händer med människor som lockas, tvingas eller föds in i sekter och totalitära rörelser kan, menar Stein, nås genom att de psykologiska processer som uppstår i dem förstås utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv.

Anknytningsteorin handlar om rädsla och trygghet, och hur vi människor agerar vid fara och hot. Det finns, konstaterade barnpsykiatern John Bowlby på 1950-talet när han formulerade sin anknytningsteori, en dubbelhet i människans rädsloreaktioner: vi rör oss bort från det som skrämmer oss, men samtidigt till den eller de personer som kan reglera rädslan och göra oss trygga igen. Rörelsen till någon, en utvald person, utgör det instinktiva, närhetssökande anknytningsbeteendet. Den är särskilt tydligt framträdande under barndomsåren, men följer oss genom hela livet, från vaggan till graven, som Bowlby framhöll. Det är bara genom närhet till andra som vi människor kan reglera vår rädsla. Barn söker skydd, fysiskt och psykologiskt, hos någon som är starkare och klokare än ungen själv – det var så vi överlevde, i varje generation bakåt, i vår evolutionära utvecklingsmiljö, där rovdjursfaran var ständigt närvarande.

Men vad händer om föräldern, i stället för att utgöra en trygg bas som barnet kan utgå från i sitt utforskande av världen, själv utgör ett hot, som när barn utsätts för misshandel eller annan allvarlig omsorgssvikt? Barn kan då utveckla det som kallas för en desorganiserad anknytning. Barnet kan, på en instinktiv nivå, inte undgå att betrakta anknytningspersonen som sin enda trygghet och tillflykt, även om det är föräldern själv som utgör hotet. Resultatet blir det som anknytningsforskaren Mary Main beskriver som en ”biologisk paradox”, ett tillstånd av ”rädsla utan lösning”. Barnet kan inte annat än fortsätta att söka skydd och trygghet hos föräldern, samtidigt som närheten till föräldern får den biologiskt oförutsedda konsekvensen att den intensifierar barnets rädsla.

Den desorganiserade anknytningen innebär, i sin kärna, att skräck och kärlek tvinnas samman. Det är just den här mekanismen, den desorganiserade anknytningens obönhörligt tvingande logik, som enligt Stein är en nyckel till att förstå fenomenet totalistiska sekter och det järngrepp de kan få om sina medlemmar.

Det som händer i sekter och i totalitära rörelser och samhällen är, enligt det här perspektivet, att ledaren – och gruppen, som en förlängning av ledaren – positionerar sig som exklusivt anknytningsobjekt, som den enda säkra hamnen eller tillflyktsorten i tillvaron. Sektledare uppvisar två personlighetsdrag – auktoritarism och karisma – som i kombination verkar desorganiserande på sektens medlemmar. I sin personlighet förenar de, framhåller Stein, de båda tvingande inslagen i den desorganiserade anknytningen: kärlek (karisma) och rädsla eller skräck (godtycklig maktfullkomlighet). Alternerandet mellan skräck och kärlek åstadkommer ett slags kapning och korskoppling av individens anknytningssystem. Den inom gruppen ständigt närvarande rädslan, som ytterst är ett utflöde av ledarens paranoia, driver individen att i ännu högre grad söka trygghet och överlevnad i gruppen, trots att rädslan härrör från ledaren och inifrån gruppen.

Det som krävs för att åstadkomma denna underkastelse är upplevelsen att det inte finns någon annan utväg. I en sekt eller ett totalitärt samhälle måste därför människor isoleras, framhåller Stein, i en stegvis process som sker på tre olika nivåer. För att ledarens och gruppens totala kontroll ska kunna bevaras måste organisationens medlemmar isoleras från omvärlden, det vill säga från alternativa tillitsfulla relationer och källor till information. De måste dessutom isoleras från varandra, vilket sker genom att genuint ömsesidigt relaterande mellan medlemmar motverkas och undergrävs. Allt sker under gruppens kontroll och överinseende. Slutligen isoleras de också från sig själva, från upplevelsen av att ha ett inre psykiskt utrymme för reflektion och känslomässig bearbetning, genom att privatlivet inskränks eller utplånas.

Följarna pressas på det sättet samman i ett kollektiv utan utrymme för individuella skillnader, med den paradoxala följden att de befinner sig i en tätt sammansvetsad grupp samtidigt som de är ytterligt isolerade. Som en följd av isoleringen, i kombination med den ständigt närvarande rädslan, uppstår ett slags kognitivt sammanbrott, en oförmåga att tänka kring och bearbeta de egna känslorna. Det tankemässiga tomrummet kan sedan i sin tur fyllas av sektens tankestoppande doktriner. Den kognitiva kollapsen, losskopplingen av tankar och känslor, får till följd att psyket inte längre reagerar adekvat och rationellt på relationen till gruppen: tänkandet och agerandet desorganiseras. Följaren ger upp sin autonomi och blir foglig och lojal, djupt bunden till ledaren, som älskas, dyrkas och fruktas.

I sekter och totalitära rörelser uppstår med andra ord en destruktiv sammankoppling (rollåsning) mellan olika sociala överlevnadsroller hos ledare respektive följare. På det sättet utgör sekten själva ytterlighetsexemplet på en personstyrd organisation, en grupp där allting – till syvende och sist – handlar om ledarens personsystem, dennes självcentrerade känslomässiga behov av att få en storslagen, narcissistisk självbild bekräftad av gruppens medlemmar. Och för medlemmarna handlar den sociala överlevnadsrollen om en långtgående underkastelse under ledarens och gruppens auktoritet, något som det alltid finns en potential för i grupper – inte bara på grund av rädsla utan också som ett utflöde av den djupt mänskliga längtan efter befrielse från tillvarons inneboende obestämdhet, och den existentiella ångest den föder.

Lifton betonade i sin klassiska studie att totalismen, längtan efter absoluta sanningar och den omnipotenta vägledaren, finns som en potential hos alla människor, förmodligen som en restprodukt av den långa mänskliga barndomen, med det fullständiga beroende av yttre auktoriteter som den innebär. I grunden handlar det om samma slags dynamik som psykoanalytikern Erich Fromm en gång i tiden beskrev som ”flykten från friheten”. Och processerna är besläktade med dem som också kan förekomma, om än i långt mindre allvarlig och extrem form, i dysfunktionella grupper och team i arbetslivet. Vi blir mer eller mindre rustade, genom de erfarenheter vi gör, att stå emot trycket från auktoriteter, och att bevara och hävda vårt eget autonoma perspektiv – men för att kunna göra det är vi beroende av att befinna oss i miljöer som tillåter och uppmuntrar till självständigt tänkande, det vill säga sociala system som är icke-totalistiska och demokratiskt präglade.

”Endast isolerade individer kan domineras totalt”, konstaterade filosofen Hannah Arendt. Sekter och totalitära samhällen raderar ut avståndet mellan människor; de eliminerar utrymmet för de konversationer – grundade på vänskap, och med utrymme för våra olika erfarenheter och perspektiv – som enligt Arendt är det som gör världen och livet verkliga för oss. Demokratin har på det sättet sin yttersta förankring i jämlika och tillitsfulla mellanmänskliga relationer, i sociala nätverk som i tillräcklig grad kan reglera den rädsla som annars kan göra oss mottagliga för manipulation och totalistiska lösningar. Det är genom tillhörighet och tillit, i grupper och sociala system som är öppna för olikheter och skillnader, som vi blir förmögna till det självständiga, kritiska tänkande som utgör demokratins livsnerv.

Litteratur:

Yvonne Agazarian, Systems-Centered Therapy for Groups (Karnac Books, 2004).

Warren Bennis & Herbert Shepard, ”A Theory of Group Development”, Human Relations, 9, s. 415-437 (1956).

Erich Fromm, Escape from Freedom (Farrar & Rinehart, 1941).

Robert Jay Lifton, Thought Reform and the Psychology of Totalism: A Study of Brainwashing in China (University of North Carolina Press, 2012, första utgåva 1961).

Daniel Shaw, Traumatic Narcissism: Relational Systems of Subjugation (Routledge, 2014).

Alexandra Stein, Terror, Love and Brainwashing: Attachment in Cults and Totalitarian Systems (Routledge, 2017).