Tillfället gör tjuven

Har du någon gång varit i ett sammanhang där du verkligen känt att du kommer till din rätt? Att här är jag en lite bättre version av mig själv? Kanske har du också befunnit dig i ett mindre gynnsamt sammanhang, där det inte fungerar så väl och du upplever att du är en sämre version av dig själv? Till dig som känner igen dig i den första beskrivningen vill jag bara säga, grattis! Det är något vi gärna unnar så många som möjligt.

Till oss som någon gång upplevt det där andra sammanhanget, där vi har mer att ge men svårt att få ut det, vad tusan är det som gör det så svårt? Varför fungerar det så olika? Kanske har du tänkt att det har med dig att göra, slagit det i huvudet på dig själv och lagt det på din egen personlighet, även fast du ju har samma personlighet vid båda tillfällena. Kanske lägger jag det på någon annan i sammanhanget, som gör det lättare eller svårare för mig att göra bra? Nu börjar vi närma oss en intressant fråga om vad som handlar om mig, och vad som handlar om omgivningen.

I ett i efterhand mycket omdebatterat experiment som genomfördes under 70-talet vid Stanford University, undersökte Philip Zimbardo hur sociala roller eventuellt påverkar individers beteende. Experimentet utfördes genom att en grupp frivilliga fick ta rollen som antingen fångar eller fångvaktare i en simulerad fängelsemiljö. Rollerna som fångvaktare eller fånge fördelades slumpvis, för att undvika att personliga egenskaper skulle styra utfallet.

Instruktionerna till gruppen var knapphändig. Fångvaktarna fick instruktion om att hålla en rimlig grad av ordning, samtidigt som fångarna fick instruktion om att deras integritet kunde inskränkas något och att de skulle komma att stå under övervakning. Grupperna fick således till stor del själva finna och konstruera sina roller.

Tidigt under experimentet observerades att kommunikationen mellan de båda grupperna var mycket sparsam, och när den skedde ofta bestod av befallningar, verbala kränkningar och fientliga kommentarer. En tredjedel av fångvaktarna utövade även sadistiska och kränkande beteenden, samtidigt som en stor del av fångarna verkade finna sig i att bli förnedrade. Dessa beteenden förstärktes till en sådan grad att experimentet fick avbrytas i förtid, och har i efterhand kritiserats starkt för att vara oetiskt.

I båda grupperna formades således normer för beteenden och kommunikation, utan instruktioner givna kring detta. Så vad har då detta experiment, utformat i fängelsemiljö för relevans när vi pratar om arbetslivet och arbetsgrupper? En tolkning av resultatet är att vi som människor är väldigt känsliga för vårt sammanhang. Det finns gott om stöd för att anta att det ofta i större grad är sammanhanget som är avgörande för våra beteenden än våra egna personliga egenskaper och resurser.

Det betyder förstås inte att vi kan frånsäga oss ansvar för våra handlingar och beteenden. Snarare väcker experimentet tankar kring vikten av vad jag själv bidrar med för att skapa förutsättningar för andra, och ömsesidigheten i vilka förutsättningar som skapas för mig. Utifrån det blir tre frågor extra intressanta att reflektera över; Vilket sammanhang är jag med och bygger? Vilka beteenden och normer möjliggörs och främjas i mitt sammanhang? Och sist men inte minst – hur kan jag bidra till att skapa det sammanhang jag vill ingå i?

Läs mer om Sandahl Partners och våra tjänster här

Ref:

Zimbardo, Philip., Haney, Craig., Banks, Curtis W., Jaffe, David., (1971). The Stanford Prison Experiment: A simulation study of the psychology of imprisonment.