MINDFULNESS – ett överskattat fenomen?

Det går en ”Mindfulness-våg” genom arbets- och vardagsliv idag. Många pratar om vikten av att leva i nuet, att inte låta sig styras av det förflutna eller tolka olika problem eller situationer enligt gamla tankemönster. Inte heller ska vi låta oss påverkas av farhågor och andra föreställningar om framtiden.

Mindfulness översätts ofta till ”Medveten Närvaro”, vilket i praktiken innebär att rikta uppmärksamheten på det som sker just i stunden, acceptera hur verkligheten ser ut just i detta ögonblick och vara lyhörd för hur saker och ting utvecklar sig utan att försöka kontrollera skeendet på ett stelbent sätt.

Till vår hjälp finns olika former av meditativa övningar, exempelvis andningsmeditation och kroppscanning. Att vara medveten om sin naturliga andning utan att styra den, eller att långsamt känna in kroppsdel efter kroppsdel utan att ”försöka” slappna av, leder ofta till en viss avspänning och ökad förmåga att acceptera det som sker i nuet, att vara närvarande i det som sker utan att döma eller värdera saker och ting på ett hämmande sätt.

Många har, i likhet med mig, stor glädje av Mindfulness-baserade övningar men det finns en påtaglig risk med den här formen av mental träning: medveten närvaro kan bli ett självändamål.

Den som övar Mindfulness med engagemang och intresse, åker på fördjupningshelger och retreats där man tränar flera timmar om dagen, riskerar utvecklas mot att omfatta en livshållning där medmänniskor, olika jobbsituationer eller händelser i familjelivet börjar betraktas som ”övnings-objekt”. Det som var tänkt att göra oss mindre självcentrerade blir istället något som gör oss mer självupptagna, på ett abstrakt och subtilt plan. Man vill vara ”duktig” på att vara närvarande, så fokuserad på att ”leva i nuet” att man inte uppfattar vad som faktiskt äger rum. Ens vardagliga fungerande kan bli anspänt och en aning krystat, där man värderar olika situationer utifrån hur pass ”närvarande” man lyckas vara, snarare än hur pass väl man närmade sig exempelvis målet för ett möte.

Med detta sagt är det fortfarande giltigt och värdefullt att vara fokuserad på den uppgift som ligger framför oss eller vara samlad och uppmärksam när en vän behöver ett inkännande samtal. Självklart är det också viktigt att ha en hälsosam, lagom distans till alla tankar, infall och känslor som strömmar genom medvetandet. Och sådant kan Mindfulness-träning hjälpa oss med om vi bara inte övar för allvarligt och målinriktat.

Man behöver med andra ord vara försiktig med ambitioner som att känna fotsulorna mot underlaget när man går i korridoren på väg till veckans fredagsmöte. Var försiktig med impulsen att verkligen uppleva smaken av din apelsin när du sitter i lunchrummet med jobbarkompisarna. Det existerar många sådana ”klassiska” mindfulnessövningar som riktas mot ting (en våt sten som glittrar i solen) eller opersonliga skeenden (vinden som rör sig genom trädkronorna). Frågan är dock om de ger så mycket i relation till alla de olika mellanmänskliga sammanhang vi lever i. Jag kan bli verkligen ”skicklig” på att uppleva smaken av ett enda russin (istället för att lassa in en munfull samtidigt som jag pratar med mina kollegor) men kommer den fulla smaken av det lilla russinet hjälpa mig när 2-åringen får maginfluensa eller när teamledaren behöver min fulla uppmärksamhet?

Det finns en risk att vi inom arbetslivet överskattar vad Mindfulnessövningarna kan göra för oss när det kommer till kommunikations- och samarbetsfrågor. Hur mycket vi än ”övar” på att vara ”närvarande” så är det i slutändan karaktären på det mellanmänskliga samspelet och kvaliteten på arbetsmiljön som bidrar till hur vi utvecklas i vår yrkesroll och hur väl ett team når framgång med ett projekt. Man kan också vända på resonemanget och konstatera att ett bra och kreativt arbetsklimat gör det betydligt lättare att vara spontant och osökt ”närvarande här-och-nu” på arbetsplatsen. Då finns kanske inte heller något behov av att träna sig i att vara ”mindful” på jobbet.

Mot bakgrund av detta är det nog för den enskilde individen som Mindfulness har det största värdet. Men det är ingenting som man lär sig lite på ”trekvart” från en tidningsartikel eller entusiastisk vän. Den oerfarne gör bäst i att skaffa sig grundinstruktioner från en kvalificerad meditationslärare eller avspänningspedagog. När man väl blivit hemtam med övningarna kan förmågan till medveten närvaro bli en källa till energi, kreativitet och inspiration inom tillvarons olika områden – även på arbetsplatsen. Men receptet på ”framgång” är inte att öva oftare och oftare, i tid och otid. Att en huvudvärkstablett fungerar betyder inte att svepa hela burken på en gång skulle ha större effekt…

Kort sagt: försök inte så mycket. 

Läs gärna mer om Sandahl Partners och våra tjänster här

Föregående
Föregående

Känsloskolan: Vårt livsnödvändiga signalsystem

Nästa
Nästa

Mångfald ger bättre resultat än enfald